Löjtnant Pohlmans äfventyr. Under denna rubrik innehåller Helsi Tidningar följande af Z. Topelius förf skildring af en svensk äfventyrares bedrifter Finland och i Norge: Det är nu snärt tio är sedan en svensk familj, öjtnanten Otto v. Pohlman med fru och barn, öfveröm från Umeå till Österbotten. L3jtnanten var vanligt lång och mager och lärde skönskrifveri; frun ar kort och något korpulent, cendråe, af ett intetande yttre, men lifliga hvassa ögon och, liksom nsannen, af ett särdeles inställsamt väsende. Emedan :u Amelie Pohlman hettes vara född grefvinna Horn ch — i brist på bättre bevis för sin börd talade lera språk och lärde fina broderier, tapisseriarbeten n. m., väckte familjen mycket deltagande, helst man ch fru ej underkito att beskrifva alla de oförskylda yckor, som tvungit dem att lemna det otåcksamma iderneslandet. I Wasa och Jakobstad tillbragte de i längre tid; liksom försvunna från verlden, och reste lerefter vidare i Finland från stad till stad med sitt skönskrifveri och sina bröderier. Nästan öfverallt håde det goda sherrskapet en mängd elever och äfdu vid afresån några sörjande björnar, men det fäste sig ej vid; detzvar så vanligt med dylika rfesenärer. Mot slutet af1850; om vi rätt påminna öss, antände Pohlmanska familjen till Helsingfors och dref i tid sitt. vanliga Frke med skrifning och broderier. Men när löjtnanten blef husvarm, anlade han en fåbrik för hattar af finsk halm, på hvilken tillverkning hänserhöll. sju års privilegium. Omkring 20 fattiga flickor från Borgåtrakten änstäldes som arbeterskor i denna fabrik, som i början. slog sina bopålar vid Trekantiga torget och sedan flyttades till den så kallade Sparbanken, en udde i stadens närmaste grannskap, der: den skulle betydligt utvidgas, för hvilket ändamål Pohlman och fru upptogo dels kontanta lån, dels varor på kredit hvar de-kunde öfverkomma. Ryktet förmälde, att fabriken äfven skulle eshålla ett manufakturlån, men detta hann lyckligtvis icke lyftas... Fabriken var inrättad med regelbundna fritimmar, bönestunder och katekeslexor, och Poblman visste ställa den i ett så fördelaktigt ljus, att många, och äfven Helsingfors Tidningar; tyckte ett sådant tillgodogörande af simpel finsk halm vara en mycket nyttig inrättning. Efteråt fick man höra, att de finaste halmhattarne, hvilka Pohlman utgaf för eget arbete; voro köpta i handelsbodarne. Emellertid togo fabriken och Pohlmans vistelse här en oförmodad snöpelig ända, i det besagde löjtnant med fru och 2 barn, huskållerskän Ramström och förlupne skrifvaren vid magistraten härstädes Birnbaum, julmorgonen 1852 befunnos hafva försvunnit, efterlemnande dels här, dels i Petersburg skulder i varor och kontanter till ett förmodadt belopp af omkring 12,000 rubel silfver. Nu öppnades ögonen på den finska menlösheten. Man erinrade sig. nu, att hr löjtnanten för alldeles lika manövrer måst lemna Sverge; der han dessutonr utplanterat ett eller par af sina barn, och att äfven Köpenhamn haft den lyckan att på samma sätt kontribuera till hans kassa. -Man omtalade den verklisen utmärkta oförskämdhet, hvarmed fru Pohlman dagarne före deras afresa sprungit kring både i hanekbodarne: för att köpa pjulklappar och Hos enskilta sodtrogna personer, högre och lägre, isynnerhetbeskedliga enkor öch gamla mamseller, för att upplåna än 10, än 20, än 30 rubel silfver, till att bereda en