den så mycket starkare som den var koncentrerad. pJag undrar just, tillade han; hvad. han skall tycka om sköljningen vid pumpen, halmmådrassen och klimp till middagen, den lille bortskämde uslingen ? Efter att hafva gjort sig denna vänliga fråga, gaf han sin häst ett kraftigt slag öfver lägden för att påskynda farten; ty han började-känna sig frusen af ombytet från den instängda värmen i broderns förmak, till den kalla fuktiga nattluften. Han bade ingen känsla af medlidande med sitt offer, som han några timmar förut fört samma väg utan anar skygd mot köld och regn än sin tunna blus och sin slitna mössa — en känslolöshet för ingen del förvånande, då man påminner sig att de, som först klaga öfver lifvets pröfningar och obehag, vanligen äro de Sn som hysa deltagande för andra i detta all. Från första gången jag såg den slyngeln, fortfor han i det han fullföljde sin tankegång, fick jag ovilja emot honom. Hans ögon påminde mig om — dock, detta måtte hafva varit inbillning. Men sedan han slog mig på kyrkogården, har jag hatat honom. Jag undrar just hur länge han skall hålla ut? tilläde han i en ton af kall öfverläggning. Jag skulle vilja ge någonting; om jag fick höra att han vore död. Vid denna stund hade han kommit till portarne vid Porklington-Hall, der folket på orten tror att det spökar — troligen emedan det så länge stått obebodt; och den man, som ej hade tvekat att våldföra skaparens lagar, kände fruktan, då han reste der förbi och hejdade sin häst, på det han skulle få sällskap af en forvagn, som i sakta mak körde framåt vägen, tills han hunnit förbi parken. Litet kunde han ana attisamma vagn, gömd i halmen och under några säckar, vår hjelte uhdflydde den hårda behandling och förnedring, som hans förföljare fröjdade sig åt skulle blifva hans lott. : Vagnen och chäskärran hade dock ej länge: