SMER BYUISOREISLUIR PITE SORSELE: EVE MSCLLV — Londons tidningar yttra ganska olika åsigter öfver det af kejsar Napoleon nyligen hållna tal. Morning Post påyrkar ifrigt användandet af det kungliga prerogativet eller ett upplifvande af den så kallade Alien bill emot de politiska flyktingarne. Morning Chronicle och Morning Herald innehålla endast obetingade. loftal öfver kejsaren och hans välsignelsebringande regering. — Standard uttrycker sig i ungefär samma ton, men bifogar likväl följande anmärkning: Utan tvifvel är det svårt för en engelsman att göra skilnad emellan framåtskridande och frihet, eller att kunna begripa buru civilisation kan stå tillsammans med undertryckandet af all slags tanke och handling inom politikens vidsträckta område; men vi kunna likväl instämma i den åsigten, att franska nationen, trött vid det oupphörliga oväsendet och förvirringen af en hel serie revolutioner, utsträckande sig öfver en tiderymd af 70 år, längtar med ett slags passion efter lugn, och är färdig att kasta sig i händerna på hvilken herrskare som helst, hvilken vill räcka henne den så mycket efterlängtade gåfvan. Times har deremot i sin åt denna fråga egnade artikel, ehuru på ett vida moderatare ätt, än vid fordna tillfällen, uttalat en kritik fver det nuvarande franska systemet i allmänhet, och synnerligast emot dess försök att vilja begagna England såsom biträde vid en klappjagt emot demokrater. Med anledning af den kejserlige talarens ordande om grundsatser, yttrar tidningen: I vårt land ha vi längesedan upphört att diskutera allmänna principer och hotas derföre hvarken med sjelfsvåldets välde eller frihetens undertryckande. I Frankrike, tillägger: hon, är nu ögonskenligen sträfvandet efter en stark styrelse ropet för dagenm. Om attentatet yttrar hon: Vore det en möjlighet att tänka sig den senaste illgerningen såsom tillstäld af polisen, så kunde. man näppeligen ha uppfunnit en skickligare plan eller ett verksammare medel till befästandet af den kejserliga tronen och dynastien. Naturligtvis kunnä vi endast önska att se andra länder styrda på det sätt, som bäst öfverensstämmer med deras lynne och deras förhållanden. Om deras nationallynne icke är böjdt för en förmedling emellan statsmakterna, kunna vi endast önska, att de fortfarande förblifva nöjda med en republik eller en despotism, hvilken af dessa deras val än må falla på. Här ha vi r.dan genomgått alla dessa skiften i vår historia. Vi ha längesedan gjort oss af med en dynasti, som grundade sig på gudomlig rätt, eller som hvilade på någon annan grund än folkets vilja, och å andra sidan ha vi sett en republik endast tjena till ett trappsteg för en förhatlig despotism. Och då vi i närvarande tid ej ha den lyckan att se våra grannar ega samma institutioner, som vi sjelfva, och vara fria i den betydelse vi taga detta ord, söka vi naturligtvis ordning, der vi ej kunna finna frihet, och välkomna politisk belåtenhet äfven i en mindre fullkomlig, mindre värdig form. Derföre önska vi för Frankrike, endast af intresse för ordning och fred, samt för de materiella fördelar, som bero af lugnet, en regering, som vi för egen räkning aldrig skulle kunna tåla eller ens tänka oss. Dess närvarande kloke beherrskare uttrycker endast våra egna åsigter öfver denna punkt, då han underrättar sina undersåter derom, att en enväldig styrelse, grundad på majoritetens uttryckta önskan, är den bästa, och i sjelfva verket en ren nödvändighet för Frankrike. Hvad Times slutligen yttrar om främlingsrätten i England, synes ostridigt vara en röst ur engelska folkets eget hjerta, och vi kunna ej neka oss nöjet att här oafkortadt införa de värdiga orden: Vi ha länge i godt som i ondt, ilust som i nöd varit vigda vid friheten, och vi taga den med alla dess olägenheter för dess mångfaldiga välsignelsers skull. Hvad mer, om nu menniskor verkligen finnas missbruka asylrätten, och inom våra landamären stämpla för att tillfredsställa sin personliga ilska eller fullfölja sina politiska teorier? Vi kunna ej förekomma sådant. Vi kunna ej ändra våra samhällsinrättningar, och blotta försöket att så göra skulle vara ett experiment, hvars vådor skulle utsträcka sig icke allenast öfver vårt eget land, utan ock till alla öfriga. Vi kunna blott hänvisa till vårt eget exempel. Vi finna ingen fara uti friheten. Vi tillåta alla -att komma in och ut, och att resa hvarhelst de behaga. Och vi skulle ej heller vara i stånd att göra någonting, som ej redan af våra grannar blifvit gjordt, men förgäfves. De göra allt hvad som kan göras för att medelst tryckande inskränkningar utspana och kontrollera de misstänktas rörelser — med hvad framgång ha vi nyligen sett. Kunna vi väl göra mer? Om våra grannar icke kunna skydda sig sjelfva, så kunna vi ej skydda dem, och om de blott vilja egna en tanke åt det förflutna, så skola de ej finna skäl till klagan öfver, att det ej varit vår sed att ens göra försöket. Rn