Aftonbladet – 29 januari 1858, sida 1

tänkande i ämnet, likväl lärt sig inse, platt landsförvisningsstraffet för religiös villfarelse är omöjligt att bibehålla och att äfven hvarje förslag att legalisera den suspension.af lagen i detta hänseende, som för närvarande verkligen eger rum, är okimpligt och otillbörligt, emedan lagar, så länge de icke äro formligen äfskaffade måste tillämpas, så vida man icke vill förspilla den aktning för läg, som i det lagbundna samhället är af så mycken vigt. Utskottet har bemödat sig att åstadkomma ett lagförslåg, som, -på samma gång det erkänner toleransens princip och undanrödjer landsförvisningssträffet, faktiskt -medgifver så liten religiös frihet som möjligt, och utan att direkt bestraffa öfvergången tillen främmande bekännelse dock så imycket som möjligt försvårar densamma genom åtskilliga mot den: samma i förväg uppstälda hämmande medel samt genom -hvarjehanda band på: dissenters yttrandefrihet. Om det förkastade kungliga förslaget, såsom -det blifvit anmärkt, saknade straffbestämmelser för öfverträdandet af ett och annat af dess inskränkande stadganden, så är utskottets nuvarande förslag ganska rikt : utrustadt i detta hänseende. Det tager sig derföre rätt roligt ut, att utskottet i betänkandets motiver så ytterligt rädes för ordet Astraf, utan helst begagnar ordet påföljd och till och :med alltjemt talar :om landsförvisTningspåföljden, ehuru det på samma gång I yttrar sig om olämpligheten att, i fall denna ; I opåföljd upphäfves för utträdande ur svenska kyrkan, belägga sådant :med annat verldsligt straff; då nämde: handling ej kan betraktas såsom ett brött i verldslig mening, utan våldförande af den samvetsfrihet, som numera ej kan, ifrågasättas (?!). Man må hitta på hvilka sköna -benämningar :som helst, :så lärer det väl vara alldeles -otvifvelaktigt att:det ansvar, som genom anklagelse :och dom utkräfves af personer till följd af inskränkningar i den religiösa -bekännelsefriheten, verkligen utgör straf, det må bestå i landsförvisning, fängelse, böter, eller hvad annan dylik påföljd som helst. I afseende på lagförslagets titel har utskottet gjort fullkomligt rätt, då det i densamma icke inblandat ordet religionsfrihet, tv någon verklig religionsfrihet kommer genom ett förslag sådant som detta icke i fråga, om fäfven ett teoretiskt erkännande af toleransens princip der uttalas. : Första S, som afhandlar sättet för utträdande ur svenska kyrkan, uppställer en hel serie af olika varningar, som :skola föregå, -nemligen först inför kyrkorådet; sedermera inför kyrkoherden, samt slutligen efter anmälan. af kontraktsprosten inför domkapitlet. Endast i afseende på kyrkorådet är någon termin bestämd, inom hvilken varningsoch betänketiden skall beräknas. Kyrkoherden och kontraktsprosten kunna så länge de behaga draga ut på tiden med sakens anmälande hos domkapitlet; detta kan åter så länge det behagar uppskjuta sin varning och ad libitum utsträcka den tid, inom hvilken det skall visa sig, huruvida varningen gjort någon verkan; och en dissenter skulle sålunda kunna i åratal trakasseras och bli föremål för verkliga vexationer, innan han finge rätt att utträda ur den kyrka, från hvilken han i sjelfva verket redan hade skiljt sig. Då utskottet utgått från den af en yngre akademisk teolog för icke längesedan framstälda åsigten, att den dissenterande icke bör fåutträdajur kyrkan, utan skall försin villfarelse ur hennes sköte utstötas, har utskottet, i konseqvens med denna princip, icke ansett något böra stadgas om beskaffenheten af de religiösa samfund, till hvilka den sålunda bortkastade skall ha rätt att öfvergå. Hr Hasselrot har i sin reservation ansett detta -vådligt, emedan han tror, att det derigenom -skulle lemnas personer fritt att bli hedningar eller mormoner, och han har derföre föreslagit, att en person först då skulle få rätt att ur kyrkan träda, då han efter undergående af de varningar utskottet föreslagit, företer bevis derom; latt han blifvit såsom medlem i annat kristet religionssamfund upptagen. Utom det något orimliga, som ligger deri, att en person skulle sålunda formligen och bevisligen upptagas i ett annat religionssamfund, medan han ännu lagligen qvarstode såsom svenska kyrkans medlem, kunna vi, i-likhet :med hvad utskottet här riktigt anmärkt, icke inse hvad vinst kyrkan skulle ha deraf att med våld qvarhålla bestämda hedningar och religionslösa menniskor. Utskottet borde emellertid, då det vid omförmälande af detta, i förbigående egnar en liten suck åt det numera omöjliga landsförvisningsstraffet, ha insett, att detta yttrande har sin fulla tillämplighet i afseende på alla slags staffåtgärder, genom hvilka man vill inom kyrkan qvarhålla dem, som icke genom sitt hjertas öfvertygelse och fria vilja höra dit, utan i tysthet omfatta en helt annan tro. Man kan 1 alla händelser, såsom vi-redan en gång sagt några högvördiga talare, vara fullkomligt lugn i detta hänseende:.hedningarne skola allsicke göra sig något besvär att utträda ur kyrkan, så länge de derpå icke ba det allraringaste att vinna; tvärtom skola. de utan tvifvel ganska ifrigt hålla på den statskyrkliga konvenansen. Hvad -mormonismen angår, så tolereras den icke af vår nuvarande lagstiftning, och likväl existerar den praktiskt både inom och utom statskyrkan; att genom andra stadganden än den borgerliga lagens sedlighetsbud söka sätta en gräns för denna dårskap, är så mycket onödigare och orimligare, som det just hörer till omfattandet af de mormonska lärorna, att proselyterna gjelfmant skola landsförvisa sig. I 8 2 har utskottet insatt en bestämmelse så lydande: Innehar han (den som blifvit från svenska kyrkan skild) embete eller tjenst; vare det embete eller den tjenst ock förlustig, der han ej, utan afseende.å sin troslära, kunnat till embete eller tjenst nämnas. Vi TP