Aftonbladet – 27 januari 1858, sida 2

ej gör er besvär; jag hittar nog vägen till förmaketp, tillade han, i det han gick ut. Både värdinnan och hennes brorsdotter tyckte att klockaren var en rätt hygglig person; den förra, emedan han förenade sig i hennes klander af den tålige slaf, som hon kallade sin tjenare; den senare, emedan hon fick heta miss Jane, en punkt hvari hon var något ömtålig... Några gamla kunder, som hon känt sedan sin bardom, fortforo till hennns stora missnöje att kalla henne Jane, men hon hämnade sig på ett sätt, som anstod henne väl, genom att blanda deras grogg svagare än vanligt. Det var ej endast af artighet Amen Corner hade påstått sig kunna på egen hand leta rätt på rummet, der främlingen var, hvilken hade skickat efter honom; han hade likaväl sin nyfikenhet att tillfredsställa, som en viss dunkel oro att lugna, och han gjorde detta genom -att nalkas dörren så tyst, att hans steg icke hördes i korridoren, och att lägga sitt lilla lurande öga till nyckelhålet. Till sin förvåning såväl som tröst fann han med ens, att personen vär honom alldeles främmande; han var alldeles öfvertygad att han aldrig sett honom under hela sitt lif. Hvad djefvulen är det han gör? tänkte klockaren. ä Han kunde väl hafva skäl att göra sig denna fråga. Det dröjde emellertid icke länge innan han förstod och beundrade den utmärkta skicklighet, hvarmed mrs Bunces artige och belefvade gentleman vände ut och in på ett försegladt bref och tog reda på dess innehåll. . Amen knackade sakta på dörren, alltid med ögat vid nyckelhålet, hvarigenom ban såg främlingen hastigt stoppa brefvet under dynan på en gammalmodig länstol vid spiseln. Han knackade åter.