Och oaktadt detta ömsesidiga förhånande: stå dessa tre öfverdomare-i de ömkligaste af. hängighetsförhållanden till hvarandra: Då hvärken tidningskritiken -eller åskådarne i grunden förstå att skilja emellan: en: god ro! och ett godt spel, är detursprurgligen teaterdirektören, som vid rolfördelningen : bestämmer domen öfver skådespelarne. Men då d: olyckliga, som häfva fått det vanskliga ålig-gandet att spelasmå roler oeh följaktliger bli kallade :små skådespelare, beklaga sig öf. ver deras obetydlighet, så säger alltid direktören: Hvad skall jag göra? Sålänge ni icke har vunnit publiken och tidningarne ide smärre: rolerna, vågar jag icke låta eruppträda i de störretb — och när ett nytt stycke uppföres, så våga åskådarne hvarken -hvissla eller applådera; förrän tidningarne hafva gifvit dem lof att-toa sig eller hafva ledsamt. och tidningarne våga icke säga, om stycket duger eller icke; förrän publiken tagit mod till sig och sjelf fält den afgörande domen. Vi förbehålla oss att få senare lemna en utförlig redogörelse för stycket,, heter det, och så väntar man tills den offentliga meningen har uttalat sig iteatersalongen och på cafeerna. och så pratar man i tryck efter det muntliga pratet. Se det är den treeniga auktoritet, på hvilken skådespelarens lycka beror! Låtom oss betrakta de tre storheterna hvar och en för sig från skådespelarens ståndpunkt för att afgöra om han kan vara tillfreds med någon af dem. Forts. följer.)