Aftonbladet – 25 januari 1858, sida 2

klassiska operan. Han jagar icke efter krampaktiga effekter och försmår att muta med balett-taktens rytm. Deremot .vill han städse bjuda dramatisk. musik. Mod erfordras för att på en tid; då ett helt annat teatraliskt tycke är rådande än smaken för den djupare: musiken, likväl framträda med kraftigare spis än sliskiga bonbons. Det innebär en ärofull opposition emot eländigheten, om hufvud och hjerta tilltalas på värdigare vis än med balpratets erbarmliga floskler, hvilka sakna sanningens vittnesbörd och städse säga lika litet. Men. synnerligen aktningsvärdt är detta uppträdande dock :af en tonsättare, som, utan att nämna sig, endast kallar sig vän af musiken och således står utanför tonsättarnes skrå. Det kan derföre icke vara annat, än att denne man genom kompositionen af Ljungby horn och pipa? har stadfästat sitt rykte såsom en af landets mest aktningsvärda dilettanter, om äfven den stora massan hade önskat sig mera utaf det goda, som erbjudes den i vanliga moderna operor, t. ex. flera påminnelser om danslyckan, flera bjerta och höga så kallade bravuranskri för rösterna, flera Paul de Kockskt-frivola nona-harmonier samt framförallt annat rikligare njutningar ifrån bastrummans lifspridande hörn. Men bastrumman var — horribile dictu — landsförvist. Äfven på piccolaflöjtens alt heligt så vackert å la Voltaire hånande forte bjudes åhöraren ytterst sparsamt; ja aldrig så, att dessa fula toner störa. I allmänhet visar instrumenteringen måtta och eftertanka, hvilket är så mycket mera berömvärdt, då det gifves mången man af facket, som hejdlöst, från början till-slutet af operan, låter basuna och trumpeta af allt, som dertill möjligen kan begagnas. Endast den melodiska kraften bordey för att tilldela ?Ljungby. horn och pipa? ännu högre rang ibland våra lyriska dramer, hafva framträdt. mera som hufvudsak. Melodiens underbara något, denna fägring, som mäktar tjusa alla åhörare genom sin himmelska prägel, är i våra dagar mera än någonsin af nöden just för den tonsättare, som blyges att krydda sin dram med valser och frangaiser i arieform. Emellertid tyckte publiken ögonskenligen om vissa stycken i operan, och just den delen deraf, som gör minsta väsen af sig, var rätt ofta belåten. Såväl sakförståndiga åhörare som icke-kännare (för hvilka senare det ej torde vara så alldeles klart, i hvad, i alla