man alltid förkastar, Kan ni verkligen hysa den falska öfvertygelsen, det en ortopedisk spännbehandling, med tillhörande spänngördel. m. m., så uthållig som den, hvilken fröken A. L. i sitt sjukliga, svag: tillstånd använde, någonsin förmår åstadkomma et: välbefinnande Nej — sök icke att derom öfvertyg: någon, som är i förmåga att i minsta mån deröfver reflektera, och som, icke beherrskad af någon särskilt bevekelsegrund eller af rädsla för att öppet utsäg: sin tanke, skyggar tillbaka för att lägga sanninger i dagen. Det är likaledes ett förvrängdt, falskt an förande, då d:r 8. vill låta påskina att i uppgifter rörande fröken A. L. skulle förekomma, det hennes döc föranledts af spännkuren, ty något sådant innebålle: icke den leminade uppgiften, men väl att hennes krai ter voro medtagna, att hon :såsom sjuklig och svar upphörde med ortopedien och derefter, sedan ett å: förlupit, såsom fortfarande sned och ytterligt försva gad, anmäldes vid centralinstitutet för att använd: gymnastik. Vill nu ändtligen d:r S. inom sig hys den visserligen icke osannolika åsigten, att den ungs svaga frökens dagar, genom länge fortsatt spänning blifvit förkortade, så må han gerna djupt i sin åtank: intrycka denna sin föreställning och kanske skall der en gång bära inom honom mogen frukt. Men, sakupplyste ortoped, säg oss, då ni föregifve att fröken L. af ortopedien befunnit sig så väl, va det månne till följd af sitt stora förtroende för orto pedien, som pat:s moder ansåg sig böra söka hjel; vid centralinstitutet, der icke ens någon enda spänn sördel finnes? Konklusionen kan läsaren sjelf göra om det så roar honom. Visst är emellertid att dok tor S. begagnar till sitt skydd en bräcklig sköld, son vid minsta vidröring söndersplittras. Och det bord: ej kunna förvåna någon, ännu mindre patientens eger moder, om fröken L., som uppgifves från nio år ålder oafbrutet varit sjuklig, svag och sned i rygg raden, tagit skada till hälsan af spännsängens och a. det med jern försedda snörlifvets användande. Hu uvida åter den sjukliga, svaga och sneda pat. af e ngre tids fortsatt ortopedisk behandling blifvit mot aglig eller icke mottaglig för en nervfeber, deröfve lärer väl det medicinska vetandet ej kunna bestämm: något, vare sig för eller mot. Att ortopedien icke skyddar mot nervfeber eller döden, det åtminstont torde d:r S. med sitt ortopediska mångvetande kunn: oförtäckt erkänna. Vi vilja nu öfvergå till den andra i artikeln anförda personen, mll.E. N., för hvilken. d:r S. måst: råka i ett än svårare trångmål, till följd af sina hal tande uppgifter. För att i ett enda slag tillintetgöra hvad som tid skriften Ställningar och Förhållanden anfört angå ande ml EB. N., begagnar d:r S. dels tvenne intyg hvaraf det ena omfattar en tidsperiod, som icke blifvit ifrågasatt, det andra ett påstående, som är full xomligt godtyckligt, dels sina egna öfver mll E. N sjorda anteckningar. Hr grossh. N:ns intyg innebär den oriktighet, at: let icke egentligen håller sig vid den tidpunkt, pi uavilken hans dotter H. N., jemte hennes nära släg ingar, enligt uppgiften i Ställn. oeh Förh., båda med 5fverensstämmande ord lemnade sina uppgifter on: nll E: N:s helsotillstånd. Att hon nu, ett.år efte: lenna uppgift och nio år efter ortopediska behandingen, är till hälsan förbättrad, säger derföre alldees icke i hvilket tillstånd hennes lifskrafter tillförent ch strax efter den ifrågasatta tiden varit. Låtom ss närmare skärskåda grossh. N:s intyg och jemföra letsamma med d:r S.s föregifna anteckningar. Grossh N. säger, att hans dotter E., som cirka 8 månade: vårdades på ortopediska institutet i Stockholm, icke vallenast icke af behandlingen derstädes hade någon menlig inflytelse, utan ock att hon vunnit det genom sdensamma afsedda ändamålet, samt hemkom derifrån, äfven i öfrigt fullkomligt frisk, hvilket lyckliga förhållande fortfor i flera år.Men vi hemställa huruvida det ej äfven är en bekräftad sanning, att oll E. N. oförtöfvadt efter hemkomsten från ortopeliska institutet, under loppet af nära tvenne år, al sristande kraft att hålla sig uppe, dagligen måste begagna ortopediska sängen? Skulle nu detta ieke :örklaras såsom blott och bart tillhörande diktens omåder, då är grossh. N:s intyg icke fullkomligt sanningsenligt, enär deri uppgifves, att pat. hemkom fullcomligt frisk... Att mll E. N., såsom fnllkomligt frisk skulle behöfva tillbringa större delen af dagen äfvensom natten i nära två års tid iortopedisk säng,synes w0g kraftigt motsäga grossh. N:s uppgift. Man läser aemligen i en insändaren meddelad skrifvelse följande intyg: tt min brorsdotter Edla N., efter sin ortopediska sehandling i Stockholm, begagnade hemma hos sig i Gefle, under loppet af en längre tid, esomoftast. på lagen, äfvensom under natten, spännsäng, intygas på oegäran., ) Stockholm den 6 Januari 1856. M. C. B. Forts. följer.). ) Undertecknad intygar, på begäran, att fröken E A. L. afled den 22 November 1849 i nervfeber AF ännu lefvande modren har jag erhållit den upp lysning, att fröken L., som var född den 9 Sep tember 1825, var frisk under första 9 åren af sil lefnad, men började sedan blifva sjuklig, svag oci sned i ryggraden, att hon till följd häraf var ei längre tid under ortopedisk och gymnastisk behand ling af professor Åkerman, samt sedan efter ett år uppehåll behandlades. med gymnastik af professo Branting; men att hon fortfor att vara svag oc lida af bleksot. Stockholm den 28 December 1857 J. M. Lemchen, Med. D:r och Chir. Mag Soktor Sätherberg försäkrar, att han eger i sit förvar tillgänglig att bese originalet till detta hög vigtiga betyg, af hvilket man upplyses;, att då let ftir. TERESE Fv TS