min tanke om saken; jag tror ej på en dylik därskap. Måtte det icke vara något värre än dårskap, hviskade håns följeslägare: Kyrkokerden spratt till. En sådån tanke hade aldrig fallit honom in, -och han väntade med ett visst intresse att Nicholas skulle börja sin berättelse. Nå väl, sir, sade dödgräfvaren; det är väl bekant här T orten, att då något familjens öfverhufvud dör, visar sig ett underligt sken i kyrkan; somliga säga att de gamla munkarne hafva något att göra med den saken, men det är en sak, som jag ej kan veta. Jag kan bara berätta hvad jag sett.. Har ni således sjelf sett det?. Tre gånger, :svarade Nicholas. Första gången var jag bara en yngling. Det var då gamle sir Gilbert: dog — en sådan natt! Jag kän aldrig glömma den., Bah, bahl afbröt honom kyrkoherden; såskan gick, och som ni väl kan förstå, Marsh, var det blixten. Men; ers vördighet, sade den gamle mannen vördnadsfullt, åskan gick ej då hans son och sonson kallades till räkenskap; jag såg det då, såsom jag gjorde deti fredags åtta dar sedan, då jag bevittnade det för tredje gången.v Besynnerligt, mumlade läkaren. Hur såg det ut?s S Som ett fladdrånde, darrande sken; just som då en stor lampä: håller på att slockna., Och hur länge räckte det?s Åtminstone fem minuter. Och kyrkan var låst?. Jag hade nyckeln i min ficka. Ni var då inte i kyrkan? Gud förbjude det utropade den gamle dödgräfvaren andäktigt. Det skulle hafva varit att fresta hans godhet. Jag fruktar ibland att det var orätt att vakta derpå i vapenbuset.