lärjunges maka. Jag tycker det var som i går, då -hon rodnande och darrande stod framför mig vid altaret, hennes sköna gestalt stödd vid sir Harrys kraftiga arm, medan jag uttalade välsignelsen öfver dem. Litet kunde jag då tro att hennes öde skulle bli så sorgligt; hon var af en älskvärd natur. Och stark i sin kärlek, anmärkte hans följeslagare. Jag skall aldrig glömma hennes blick, hennes ord, då jag kom in till henne — som ni påminner er, skötte jag henne. Rädda hans barn! utropade hon, rädda Harrys barn och tänk ej på mig. Väl hade det varit om ni kunnat dett Jag önskar till Gud att jag hade kunnat söra det! upprepade läkaren, men det var ,möjligt; barnet var dödt före sin födelse. Jag förutsåg att det skulle så gå, men försökte dock alla medel som konsten och erfarenheten erbjödo för att återkalla det till ifvet. fDerom är jag öfvertygad,, sade kyrkoherden med en suck. I denna, fortfor han och pekade på en kista, som stod nära Ellens, gömmes stoftet af Walter Herbert. Olik len ränkfulla Mabel, var han sin bror mycket tillgifven; äfven hans död var hastig. Han dog i London, sade doktor Marsh; vjag skötte honom ej. Under det att sir Harry var ute och reste strax efter sitt giftermål. Vid första underrättelsen om hans sjukdom skyndade jag till staden och — förlåt mig, men ämnet är så plågsamt, att jag ej har styrka atttala derom på detta ställe och i denna stund. De båda herrarne lemnade grafven och zommo åter ut i dagsljuset Uppkomne på syrkogården sågo de dödgräfvaren omgifven alla barnen, som ropat På honom att comma och se en så vacker graf de fått reda Då. (Forts.)