satt och stickade vid fönstret som vette åt den lilla trädgården bakom bostaden. . Som det var första gången han trädde öfver denna tröskel, der så få besök emottogos, var det ej utan en viss grad af nyfikenhet han såg sig omkring i rummet. Allt såg ytterst snyggt, ehuru fattigt tt. Möblerna voro af det allratarfligaste slag. Sex rottingstolar stodo med sina höga, smala ryggar på lika afstånd från hvarandra vid de hvitrappade väggarne, som ej pryddes af en enda tafla. Midt i rummet på det väl skurade te :elstensgolfvet stod ett simpelt rundt bord af furu, och på det en bricka med ett par Koppar, en liten tekanna af porslin och en tunn brödskifva på en talrik. Den sjunde stolen, en armstol, begagnades af husets egarinna. God dag, Nan, fade inkräktaren och lade sitt paket på det lilla bordet och sin hatt omsorgsfullt ofvanpå detta. Jag har kommit för att språka en stund med er som det anstår vänner och grannar. Qvinnan spratt upp, liksom väckt ur djupa tankar, ty icke förrän hon hörde ljudet af hans röst tycktes hon blifvit medvetande af bans närvaro. Hennes fingrar hade, väl varit sysselsatta med stickningen, men denna rörelse var helt och hållet mekanisk — hennes tankar voro fjerran borta. Amen Corner under mitt tak! utropade hon. Och hvarför icke, Nan? Sedan jag kommer som en vän, sade mannen, i det han sökte visa ettlugn, som han egentligen ej kände, ty der låg detta besynnerliga uttryck i henhes ögon, hvilket, när helst han mötte det, gjorde honom orolig. i Ett sakta, hväsande ljud frambröt från Nans läppar. Klockaren ryste; skulle detta vara