Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 3

ni sade hundrafemtiotusen pund? då lagen förser er med en så vacker, så tydlig, så enkel hjelp derför! Vi skola. gå till högsta domstolen. miss Herbert! högsta domstolen! Ni bar sagt mig allt?. tillade han. Mabel t-ekade. Jag behöfver ej göra er uppmärksam på, min kära unga ladyn, fortfor gentlemannen. hurn nödvändigt det är att förtroende — fallkomligt förtroende eger rum oss emellan. En advokat är som en biktfader: han bör fullt förtroende eller ock fatet. Min befattning bringar mig dagligen i beröring med små menskliga svagheter. Jag kan på förhand lofva er ett mildt bedömande. Sålunda uppmuntrad meddelade den brottsliga qvinnan kvarföre hennes bror under sina sista stunder hade låtit förmå sig att upprätta ett testamente till fördel för cn afägsen slägting, som han aldrig sett. Under denna beännelse rodnade hennes bleka kind, och mer n en gång måste hon slå ned sina mörka uttrycksfulla ögon för den genomträngande blicken i de små grå ögonen, som voro fi städe på henne. En stygg affär, mumlade lagkarlen i sig sjelf, men fruntimren förstå sig aldrig på sådant. Denna förbindelse, som jag så vördnadsfullt framstälde vådan utaf, var värre än ett brott. Värre än ett brott! upprepade Mabel. Jag menar naturligtvis från juridisk synpunkt sedt, fortfor mr Ellsgood; det var en stor oförsigtighet, Men hundrafemtitusen pund är dock alltför stor plikt derför. Noga betänkt var det ingenting brottsligt uti att ni förnekade ert tycke för mr Roderick Hastings, för er bror, så att om ni ej skyggar tillbaka för att blifva ett föremål för någon allmän j. uppmärksamhet, så tror jag ändå att vi kunna