Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 2

Mabel; som hade trotsat fasan vid sin brors dödsbädd, kyrkoherdens och mr Eltons föreställningar och sitt eget samvetes vittnesbörd, var inför honom mild och undergifven som ett barn. Sir Harry dog således i natt, eller rättare sagdt nu på morgonen? Jan Måhända vore det klokast att jag ej syntes förrän efter begrafningen. Men hvad har händt? tillade han. Nan hviskade till mig, att något vär i olag; hvad skulle det vara? Min bror har gjort ett testamente. Huru? Det var ej mitt fel, dyre Roderick — tro mig, det var det ej! fortfor arftagerskan med. ifver. Jag tog hvarje försigtighetsmått. Fideikommisset är mitt; ingenting kan beröfva mig det, men den personliga förmögenheten är testamenterad åt en annan. Till hvilken? frågade hennes älskare otåligt. De nekade att säga mig det. Hvilken nekade att säga det? utropade mr Hastings med ökad häftighet. Förlåt mig, älskade Mabel,, tillade han, men du känner mitt häftiga lynne. Mina ord strida stundom mot mitt hjerta. Om jag rätt fattade ditt sista bref, sade du att du lyckats alldeles isolera din bror från hans vänner. Ja, jag sade det. Och i synnerhet från den der ränkfulle lagkarlen, som han var svag nog att gifva förtroende af — sma olyckorn, tillade han cfter en paus. Sätt dig bredvid mig, Roderick; haf tålamod med mig, så skall jag förklara dig allt, sade Mabel, men förskräc mig icke med dessa vilda utbrott af häftighet. Godt, godt, sade han i vårdslös ton och med qväfdt missnöje; jag skall vara Jugn.