Aftonbladet – 19 januari 1858, sida 1

Ack, hvad jag är glad! utropade Dick, och sprang till henne och tog-hennesskrynkliga band i sin, Hvad: är du glad för, bärn ? frågade den gamla qvinnan med sträf röst. För att ni ej tycker om Amen Corner, Det är en fin Kerre med honom, söm bjöd mig pengar, men jag ville ej hafva dem. Och hvarföre det? För det att han var en vän till Amen Corner. Dick, Dick! det är orätt, ja mycket orätt att hata någon så bittert, och utan orsak, sade hans gamle vän. Gossen kan ej hjelpa det, sade Nan; det är bans instinkt, hans natur att göra så; det tjenar till intet att ni predikar för honom. Men han är ju så ung, anmärkte dödgräfvaren. Vi äro aldrig för unga eller för gamla att känna hat. Jag har märkt det hos barnet i vaggan, jag har sett det växa, i samma mån som det unga hjertat vuxit till, och ännu lefva qvar sedan minnet af kärlek ochs vänskap längesedan vissnat. EE Er lefnad måtte vara en sorglig historia, Nanx, sade Pim, då ni kan tänka så. Den besynnerliga varelse; till hvilken han stälde dessa ord, såg -på hönom med ensaf sina underliga blickar och bröt ut i ett sakta hväsande skratt, liksom det hade roat henne att någon ville bjuda till att locka ur henne en hemlighet; ehuru detta. sanningen att Säga, var långt ifrån den gamle mannens mening. Var ni vid herregården i natt? frågade han. : Ja, miss Mabel skickade efter mig.n Ni var således närvarande vid vår salige unge -herres död? Nej, svarade Nan i en ton af bedragen