Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 3

tt —— DÖ ON HO SNS MMMM an hvad än må sägas om hans dikters relativa värde, är stor nog, för att icke behöfva efterhärma andra tonsättares form. Schumanns variationer deremot voro ingenting mera än — variationer. Om de bifallssalfvor, hvilka .hr Arnoldson vid sitt första uppträdande som Max i Friskytten den 13 dennes fick emottaga, är du redan underrättad. Klappningar, käppbultningar och bravorop öfverbjödo hvarandra i styrka, och deras kamp varade långt efter Max första stora aria. Men detta sannuskylga spektakel på spektaklet innebar vid detta tillfälle icke endast en gärd af åhörarnes fulla belåtenhet, utan äfven af glädjefull öfveraskning. Ty man hade icke väntat sig så mycket af hr Årnoldson, som han egde bjuda. Först och främst — ty vi befinna oss i Thalias tempel — hörde vi en sjungande skådespelare. Er Arnoldson har genom sin nuvarande chef, direktören för Mindre teatern, hr Stjernströms insigter på det sceniska området samt synnerliga förmåga att hos sina sujetter framlocka gäfvor, hvilka slumrade tilldess de genom goda råd och exempel väcktes, genomgått en mycket helsosam skola, för hvilken han alltid stannar i skuld. Ty denna hållning, som förbjuder hr Arnoldson att ens för ett enda ögonblick sjunka ned till blott och bart musikant, denna förmåga att under sången beständigt vara handlande person och icke endast inför salongen uppsjunga sin lexa, tilldelar hr Arnoldson redan nu en rätt respektabel plats bland våra sjungande mimer. Dertill kommer den oskattbara ynglingaåldern samt ett fördelaktigt utseende. Hvad sjelfva rösten vidkommer, så saknar den den höga grad af välljud och smältande gring, som hr Strandbergs oförlikneliga stämma eger, detta något, hvarigenom, endast af sjelfva klangens art, en romantisk nimbus