Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 3

allt mera sällspord. Skickligheterna kunna antingen icke hålla takt, eller ock kokettera de och tro, att snillet skall afspegla sig deruti, att de sätta sig öfver allt taktmått; ett nytt bevis bevis derpå, huru långt deklamation och musik, de tvenne tvillingssystrarna, af ödet hafva blifvit slungade ifrån hvarandra. Den, som i tid och otid ändrar taktrörelsen, liknar en man, som vid promenaden af nyck ömsom tager långsamma och ömsom hastiga steg. Det ligger något ko miskt, men tillika virrigt i hans uppträdande. Hr Fredrik Lindholm finner skäligt att full-: borda sin: konstnärliga vandring på stadigare sätt. Detta är riktigt, hvad tempot vidkommer. I afseende på den konstnärliga elektriciteten deremot tyckte man sig af en yngling kunnat förvänta mera hjertlig ungdomlghet. Någon gång skulle en, ackorderna adlande inre glöd hafva höjt hr Lindholms spel ganska betydligt, allrahelst då han hade valt en så romantisk tonskald. som Chopin, hvars dikter framför tusen andra fortepianostycken genom återgifningssättet kunna såväl idealiseras som ock nedtrollas i skuggornas rike. Bröderna Lindholm spelade tillsammans variationer af Schumann för tvenne fortepianos. De begge dioskurerna täflade som raska kämpar om priset. Begge äro ganska skickliga. Törhända visar man dem dock största rättvisa, om, särskilt i anseende till utförandet af sistvidrörda nummer, palmen för den större färdigheten räckes åt Fredrik, men Albert synnerligen berömmes för den varmare markeringen och en djupare gripar.de, mera poetisk-intelligens i föredraget. Chopins konsert lät ganska väl höra sig. Hans oftast rätt älskeliga toner begära afåhöraren blott, att han icke är alltför gammal; ty gubbarne medföra till konsertsalen så gerna sina älsklingsmönster, då dock Chopin,