Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 3

mitt lif förflutit ordet lif svagaste accenten af alla tonvigtsstafvelser i hela satsen. Orden: mitt lif deklamerades icke engång som jamb (—), utan behandlades som Ppyrrichius (--). Äfven den primadonnefriheten, att sjunga mc lodien: Sakta, sakta eder häfven, fromma böner. upp till Herran i en takt som ic kt, och af Weber på intet vis är ven, kan endast af oförståndet gillas, men borde ingalunda tillåtas, då åhörarne äro bjudna på Weber, så mycket mindre, då denna melodi klingar vida skönare, sjungen på det fordna viset. Mamesell Röske (Anna) sjöng visserligen icke så som en utbildad konstnärinna; men hon ingifver dock goda förhoppningar. I besittning at en god sopran och med ett lifligt spel, hvilket ännu blott en och annan gång urartar till skygghet, begåfvad dessutom med godt öra, kan hon bli rätt nyttig. Att br Walin är en god och liflig. Kaspar, är allmänt medgifvet. Nya för en och annan. som länge icke sctt Friskytten, voro de små burlesken vidrörande dansstegen i dryckesvi men hr Welin bar mångfaldiga gånger visat att han icke behöfver denna stimulus, utan både som skådespelare och sångare eger tillräckligt med andra medel, för att tilldela den karakteristiska sången sin rätta färg, ja en ganska rask kolorit. Herrar Uddman (Kuno) och Lundbergh (bonden) fyllde sina platser så väl, som de på de allraflesta scener fyllas. .Landtmannens ögon borde blott icke så mycket hafva undrat på den Stockbolmska kapellmästaren, utan, för skådespelets skull, mera varit fästade på bond-. hopen i Böhmen, i hvilket land han befann sig. Den skara åter, som prisar hans skott. skulle, genom ett något hastigare tempo, vida bättre kunnat måla ett naturligt skratt. I det: hela förtjenar kören beröm för sin rena into