Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 3

utbreder sig och försätter oss i hespe trädgårdar. Hr Arnoldsons instrument är icke så tjusande. Men hans röst är i alla fall en god och ingalunda svag tenor, som gör sig rätt väl gällande. Genom den värme, med hvilken hr Arnoldson sjunger, vid synnerlig ren intonatiop — ty han föraktade att en enda gång å la mode a sin röst 14 ton för lågt — samt synnerligen genom det hedrande sätt hvarpå han uttalar orden och under s ngen tilldelar dem sin fulla rätt, skall han bli en välkommen företeelse på de kungliga tiljorna. Du tycker kanske att jag uppträder ytterst frikostig på loford. Det är så, men sker af tacksamhet. Ty huru sällspordt är det ej, att man i våra operor feke blir störd genom feliktig ord-sång. Antingen anses orden betyda ingenting: sångaren gör endast instrumentalmusik, vid hvilken texten oftast är honom rätt hinderlig; eller ock förderfvas det sköna svenska språket genom vidunderlig sönderhackning af långa stafvelser.. Säg sjelf, tycker du dig förnimma Tegners stämma... om en deklamator försäkrar: Allt det hö-höga i e-henkelt? Herr Arnoldson undviker dess förvri i ingningar af språket på ett lyckli han gör hvarken sig eller sin sång löjlig genom falskt uttal; utan adlar fastmera ordet genom tonen. Endast dubbelvokalerna, helst ä, kan äfven herr Arnoldsen sjunga ännu mindre bredt, sig sjelf till största fördel, men äfven till nöje för åhörarne. Att hr Årnoldsson i mll Michal (Agatha) eger en musikaliskt värdig medspelarinna, ir-bekant nog. Mamsell Michal sjöng äfven denna afton, fastän anmäld opasslig, oftast vackert och flere gånger förträffligt. Men hr Arnoldson öfverträfftade henne betydligt i deklamatoriskt hänseende. Exempelvis tilldelade mll Michal, då hon sjöng: Hur lugnt