Aftonbladet – 18 januari 1858, sida 2

I Paris har utkommit en ny veckoskrift, le Reveil, under ledning af Granier de Cassagnac, bekant såsom författare till Adelsklassens historia? och på senare tider såsom redaktör i Constitutionnel och såsom en af bonapartismens ifrigaste sakförare. I det första num ret framlägger hr Cassagnac sina åsigter öfver det nuvarande tidningsväsendet, litteraturen och dramat, deras förfall och botemedlet deremot, och detta på ett så karakteristiskt sätt, att Times ansett sig böra göra uppsatsen till föremål för en bland sina ledande artiklar. I denna artikel yttrar den engelska publicisten, efter att ha tecknat detinflytande,som Frankrike i politiskt och socialt: hänseende länge utöfvat på Europa: Frågan är nu huruvida detta inflytande verkat godt eller ondt. En fransmans svar på denna fråga kan lätt på förband gissas; en engelsman eller tysk af gamla skolan skulle lika hastigt afgifva ett aldeles motsatt svar. En opartisk person skulle emellertid draga i betänkande att uttala sig afgörande för den ena eller andra sidan. Fransmännen ha gifvit folken på Europas kontinent begreppen om jemlikhet inför lagen, om en förenklad och rättvis lagstiftning, om en ändamålsenlig och kraftfull förvaltning och till en viss grad om religiös tolerans. De ha äfven obestridligen gjort mycket till de yttre sedernas förfinande och till lyftning i den allmänna konstodlingen. Men e uppriktigaste bland fransmännen äro nu irdiga att ej längre erkänna sitt lands anspråk på att vara en ledare för nationerna. Den blinde har ledt den blinde, och resultatet har blifvit att, med undantag af några få stater, allt har dukat under, för hvilket menniskor ha tänkt, talat, skrifvit och kämpat under ett helt århundrade. Pen härvarande generationen gjorde bäst uti att ej så högt orda om den nya tidens framsteg, stora ideer och företräden. Alla de republiker, fria städer och nationalförsamlingar, hvilka höllo frihetens heliga låga vid lif, ha försvunnit. Öfverallt nedtrycker den väpnade styrkan folken, öfverallt ha de representativa lagstiftningar, som direkt eller indirekt bildats efter det britiska parlamentet, blifvit med lättsinighet eller hån trampade i stoftet. I sjelfva rankrike är nu monarkien mera enväldig än len var under bourbonerna, pressen ligger i bojor, tribunen har förstummats och de stora demokratiska och sociala principerna äro förgätna. Detta slut på en sjuttioårig strid förefaller år Granier de Cassagnac högst tillfredsställande. Om den periodiska pressen yttrar han sig på följande sätt: Det måste vara klart för hvar och en att i våra iagar de politiska tidningarne, utan att ha förlorat n nytta, likväl förlorat en del af sin betydenhet. I allmänhet är den politiska pressens styrka ett tecken till regeringsmaktens svaghet. För att skriftställare kunna upptaga frågor, är det nödigt, att ministrar ;rst låtit dem falla sig ur händerna, och då makten andgängligen någonstides måste ha sid plats, faller ten i tidningarnes händer, då regeringen ej längre kan bibehålla densamma. Men så snart en älskad och kraftfull makt införes i ett land, som visar sig ömtålig om sitt verk, och manligt fullbordar detsamma, komma frågor och ärenden att förblifva inom regeringens verkningskrets, eller då hon lemnar dem ifrån sig, utgå derur hennes händer renade och ordnade. Och detta är just den ställning, i hvilken