sin, värkande panna. Slutligen lyckades hon. Drömmar! hviskade hon halfvaken, drömmar! Hur pulsen slår vid tinningarnep, tillade hon långsamt; och mina leder äro domnade och kalla — så kalla som vore de kylda. Hennes blick föll slutligen på liket. Ton spratt upp, liksom träffad af ett elektriskt slag, och uppresande sig från stolen stod hön flera minuter och betraktade den döde med ofrånvända blickar. Ändtligen! utbrast hon; ändtligen — stackars Harry — hans lidande är slut; Men när dog han? fortfor hon. Jag kan ej påminna mig det. Här måste hafva varit något bedrägeri, min sömn har ej varit naturlig. Har den sluge juristen lyckats bedraga mig? Träffad af en hastig tanka vek hon undan en del af lakanen och lyfte upp den dödes: högra hand: der var en bläckfläck på pekfingret. kitt hotande moln gick öfver hennes ansigte, då hon åter lät den falla ned. Hvad hafva de förmått honom till? mumlade Mabel. Tro de sig kunna beröfva mig: mitt arf? Dårar! Hundrade testamenten skulle; ej kunna taga ifrån mig Crowshalls stora gods, I ty Harry var den siste manliga ättlingen af; sitt hus. i Hon ringde två gånger; hofmästaren kom. ; Har mr Elton rest? frågade hon. Nejo Jag 5 önska Ja här, upprepade Mabel. Men vänta — dödsrummet bör ej blifva scenen för någon tvist. Jag har blifvit förrädiskt behandlad; mitt, förtroende missbrukadt. När dog min bror? Hvilka voro Väs i