Aftonbladet – 16 januari 1858, sida 1

DEN SISTE AF SIN ÄTT. Då Mabel lemnade juristen, skyndade hon till sin döende brors rum med den fasta föresatsen att icke lemna det förrän allt var slut. Baroneten slumrade, men äfven under sömnen tycktes minnet återvända till den tid som fytt -— detta allvarliga förflutna som mången af oss skulle vilja gifva allt sitt jordiska goda för att kunna återkalla eller utplåna. Afbrutna örd undföllo stundom hans läppar och en gång uttalade han ett namn,som Nan Willis; hvilken satt halfgömd i en beqväm stol vid sängen, begärligt lyssnade efter. Ett besynnerligt Icende sväfvade öfver hennes läppar, då hon ötvertygat sig att hon hört rätt. Jag är här för att aflösa er från ert tröttsamma vakande, sade den unga damen och gaf henne ett tecken att lemna sin plats. Jag är van att vakas, sade den gamla gvinnan, det är ett nöje för mig.n Deras ögon möttes, som om de hade velat läsa hvarandras tankar. Det är senty, återtog Mabel. det är bäst att ni sofver här vid gården i natt. Sofva, upprepade Nan, sofva här! Nej, nej. Jag skall vara bär och vaka dagar, ja veckor, om ni så vill; men sofva kan Jag ej här — eller någonstädes annat än i min egen fattiga stugan, tillade hon, då hon märkte att hennes ord väckte bels uppmärksamhet. Vi äro alla slafvar af 1 vanor, men jag kommer tillbaka i morgon. I god tid. Så tidigt ni sjelf behagar. God natt, Nan; skicka upp Alan då ni går ner —N ) Se Aftonblonn 10 och 11