Aftonbladet – 16 januari 1858, sida 1

Jag visste att du skulle komma, Eltonn, sade han i det han fattade hans hand och såg allvarligt på honom; de hafva sagt mig att du var bortrest, att det ej lät sig göra. De känna dig ej så väl som jag., tillade ban; ditt allvar, ditt värde, din trofasta vänskap.. Juristens och den trogne tjenarens ögon möttes; det var tydligt att baroneten blifvit bedragen, men ingendera vågade yttra sina te kar af fruktan att han skulle blifva alltför upprörd deraf. Af samma skäl drog Alan för sänggardinen, på det hans herre ej skulle oroas genom åsynen af systern, som alltjemt fortfor att sofva. Jag är ej den ende som längtat att få se dig,, sade hans gäst; -kyrkoherden och doktor Marsh äro i nästa rum. Skall jag bedja dem komma in, min gode herre? frågade hofmästaren. Sir Harry gaf ett jakande tecken, utan att taga sina ögon ifrån vännens ansigte. Detlåg ett uttryck af obegränsadt förtroende, men äfven något frågande ichans blick, som om han fattat att de nyssnämde personerna icke blifvit kallade utan orsak. Flvar är Mabel? hviskade han. Hon sofver och skall ej störa oss, sade mr Elton. Hon har hållit mig skild från alla — ja, äfven från dig., sade aroneten sakta; -jag har redan förut misstänkt det Kyrkoherden och doktor Marsh inträdde. Till sätt och utseende var den förstnämde ett vackert exemplar af en engelsk prest af gamla skolan — en högväxt, vördnadsvärd och vacker gubbe, lätt böjd af ålder och med ett utseende, uttrycksfullt af allvar och välvilja. För att i få ord beskrifva hans karakter kunna vi sanningsenligt säga att han egde djup lärdom, sann gudsfruktan, och att bean var en prydnad för kyrkan, genom detfnyt