Aftonbladet – 16 januari 1858, sida 1

Småningom förändrades utseendet hos de båda vakande vid denna förtidiga dödsbädd, och deras ögon fästades på hvarandra, som om de velat läsa hvarandras tankar. Med en våldsam ansträngning lade Mabel sina händer på länstolens armstöd och försökte stiga upp. Alans blickar blefvo alltmera uppmärksamma. Hon satt qvar i samma ställning, liksom bunden af en förtrollning, och sammandrog sina svarta ögonbryn. Mår ni illa ? frågade gubben. Intet svar. Skall jag ringa på hushållerskan ? Ännu intet svar. Eller skicka efter Nan Willis 2 Vid Nans namn rörde miss Herbert sina läppar, men intet ord hördes och hennes händer föllo ned från armstöden, som hon krampaktigt omfattat. i Mer än en fjerdedels timme förflöt och hon satt alltjemt lika tyst och orörlig liksom törsänkt i en djup dvala. Hennes ögon, de mörka hotande ögonen voro vidöppna och tästade på hofmästaren, som uthärdade hennes stirrande blick, till dess stora droppar af kallegg började rinna utför hans skrynkliga kinder. Gud hjelpe mig mumlade han, detta är en faslig syn. Han steg upp, efter att varsamt hafva dragit sin hand ur den döendes, och gick till dörren, men vände sig om för att se om Ma bels blick följde honom. Den var ej fästad på något föremål. Han öppnade dörren; det var deteamma — hon sof lika djupt, ett åskslag skulle cj hafva väckt henne. Han vinkade åt mr Elton att komma in. : pHvad har ni gjort? hviskade juristen, förfärad öfver det stränga uttrycket i Mabels ansigte. pHon är död.v