Aftonbladet – 16 januari 1858, sida 1

Af den ena flaskan i ett glas; tiden är inne för dig att taga in. Jag vill det icke; det gör mig ingen nytta. Det lugnar dig, -påyrkade systern. Tag det, min gode herren, sade hofmästaren, jag är säker att det skall göra er godt. Lofvar du mig då att Alan får stanna qvar hos mig, sade den döende med en nästan barnslig enträgenhet. Ja visserligen, om du önskar det. Den sjuke gjorde ej några vidare invändningar, utan tömde glaset och sjönk derpå tillbaka på hufvudkudden, utmattad af denna ansträngning. Sof nu, min kära herre, sof, sade hofmästaren. Baroneten qvarhöll hans hand i sin med samma lugn som ett barn, när det vet sin sköterska vaka vid dess bädd. Mabel smakade på sitt vin. Det är starkare än vanligt, Alan, sade hon. Jag tyckte ni kunde behöfva det, svarade den: gamle mannen utan tvekan. Hans matmor satt stilla med den lilla silfverbägaren halfvägs till läpparne. . aDet olycksbådande ljusetn, tillade hen hviskande, har blifvit sedt i Crowshalls kyrka. Miss Mabel tömde bägaren till sista droppan och satte den tillbaka på brickan. Det blef en plågsam tystnad — så djup att de vakande nästan kunde höra slagen afsina ogna hjertan. Sir Harrys gamle trogne tjeNares klappade af oroliga aningar. Hvad miss Mabel beträffar, skulle det hafva. varit svårt att tolka hennes tankar. ty hon var en af dessa personer, som fullkomligt kunna dölja sina känslor, och yppade dem sällan, vare sig i blickar eller: ord. Tornklockan slog tu — baronen sof ännu,