ning, nemlgen Kocksgatan och tlasbruksgatan. Stockolms handelsoch ekonomikollegium den 13 Oktober 1857. I — — Det är icke utan bedröfvelse, som vid de många konkurser, hvilka förmenas vara framkallade af finanskrisen, man, att dömma efter de sent omsider ingifna och nu offentliggjorda. staterna, iakttager att flera tyckas vara af den art och beskaffenbet, att bankrutt-tillståndet länge nog varit för handen och att en uteblifven kris väl möjligen ännu någon tid kunnat fördröja dessa personers cessionsansökningar, men sannolikt icke under några vilkor förmått återställa den så ansenligt rubbade jemnvigten mellan debet och kredit. Vid sådant förhållande väcker det i sanning stor förvåning, att man liksom vill göra till cn gifven praxis att utse gäldenärerna sjelfva till gode män och administratörer af sina borgenärers egendom. En sådan praxis strider icke blott emot konkurslagen, som uttryckligen stadgar, att borgenärerna skola inom sig utse gode män, och som derjemte lemnar hvarje borgenär rätt att för gäldenären hålla bevakning för att hindra honom lemna sitt hus — en rättighet, hvars hegagnande naturligtvis gör det för gäldenären omöjligt att sköta massans affärer — utan ock i allmänhet mot all god ordning. Det ir således förunderligt att, med några få unlantag, dessa förslag icke väckt någon opposition, utan fått opåtaldt passera. En hvar finner lätt, att med en slik allmän praxis någon beqvämare utväg för hvem som helst, som ha? intrasslade affärer och icke kän betala sin: skulder, svårligen kan upphittas, än att göra konkurs. Den insolvente gäldenären undviker derigenom iöke blott att besväras af de ledsamma kreditorerna och får i lugn och fred reda sina affärer; han erhåller derjemte: ofta nog ett rundligt underhåll af massan: tilldess första domen i konkursen faller och på köpet ett hederligt kuratelsarfvode. Hans ställning blir fördenskull under denna tid bättre och icke sämre än förut. Vi vilja derförc ingalunda påstå, att ju icke vid ett och annat tillfälle, då obeståndet tillkommit i följd a: olyckor och förluster vid större: industriella ellerhandelsföretag, samt cessionanten åtnjuter allmänt anseende för redbarhet, ett undantag kan och bör ske, såsom utmärkande borgenärernas oinskränkta förtroende: vi påstå endast, att ådana undantag icke böra upphöjas till regel. såsom man nu tyckes hafva antagit, då man i konkurser, hvilka påtagligen icke lofva att gifva 20 å 30: eller på sin höjd 50 procent. dch der affärerna fått en ofantlig utsträckning utan någon annan fond än en öfverdrifven djerfhet och ett lindrigast taladt tanklöst anlitande af krediten, finner ett sådant förtroende skänkt åt vissa cessionanter. Vi betvifla på det högsta, att den allmänna moralen: vinner på införandet af en sådan praxis, och vi hafva således icke velat underlåta att härvid fästa en ogillande uppmärksamhet. —LKT