Aftonbladet – 14 januari 1858, sida 1

tresse och tankar, som af ingen annan orsak kunna framkallas. Allting omkring parken, huset och kyrkan vid Crowshall har ett ståtligt utseende. Kajorna flyga långsammare än vanligt och hafva något högtidligt i sitt skri, liksom vore de medvetna om sin uråldriga härkomst. De utgöra två särskilta kolonier: den ena har sitt tillbåll i den stora alm-allgen; som leder upp till gården, den andra har sitt i det normandiska tornet vi just nu beskrifvit. De senare betraktas af folket med en viss grad af vördnad. Ve den odygdige pojke, som skulle våga ofreda deras bon! Förr eller senäre under hans lif skulle någon olycka träffa honom, enligt förutsägelsen af byns invånare, och den är, oss emellan sagdt, ganska tillförlitlig. Solen höll på att gå ned en skön sommarafton 1835 öfver det ställe vi sökt skildra; tornet kastade sin breda skugga öfver den gångstig, som ledde från kyrkogården till parken. På denna gångstig sammanträffade händelsevis fyra personer, tvenne qvinnor och : tvenne män, och stannade inbegripna i ett: vänligt samtal. Den språksammaste af sällskapet. var cn liten gammal qvinna af ett högst eget, men: dock ej frånstötande utseende — i sanning: så eget, att vi känna oss frestade att beskrif-; va det. Hon var mager, ja, utomordentligt mager, och hennes färglösa ansigte, der tuentals skrynklor korsade hvarann, skulle gett henne ett högst föråldradt utseende, om hon ej haft ett par de lifligaste grå ögon, som ständigt voro i rörelse. Gossarne i byn trodde fullt och fast, att Nan Willis — det var så hon hette — äfven då hon sof höll ögonen öppna, en sak, som vi numera äro böjda att betvifla, ehuru vi i vår barndom, liksom våra lekkamrater, höllo den så säker som en