Aftonbladet – 14 januari 1858, sida 1

som under århundraden i yppig frihet fått växa öfver den, blifvit borthuggna tvifla vi icke att ett rikt fält skulle yppatsig för forn-. forskare och arkeologer. Ofta har författaren af denna bok, då han letat efter fogelbon bland murgrönan, träffat på någon halft utplånad inskrift i munkstil, som gjort honom mycket bryderi, tack vare hans barnsliga kunskaper i latinet. En gång upptäckte han ock ett hufvud af Purbeckmarmor, inbäddadt i mureny hvilket han och hans lekkamrater kristnade till Nunnan, tagande munkkåpan, som till en del dolde anletsdragen, för en slöja. Fastän så många år sedan dess hafva flytt, har han ej glömt detta hufvud, de höga: knotorna, de infallna kinderna, de djupa hålorna i stället för ögon. Troligen var det ett fragment utaf en af dessa under medelåldern så vanliga grafvårdar, som förestälde någon ansedd kyrkans man. eller ordensbroder efter döden -— ett slags memento mori i sten. Författaren har sedan sett dylika i Tyskland och Italien. Herresätet, på afstånd: betraktadt, erbjuder en ståtlig anblick. Till den höga fyrkantiga bygnaden, alltsedan abboten Celestins dagar, tillbygde dess första verldslige egare en flygel, begränsad af tvenne smala torn. Portiken i husets midt är måhända ej i den renaste stil, såsom : varande alltför grann emot det öfriga; den är upptill omgifven af ett slags bröstvärn i en siratlig och något oredig smak. Tiden har småningom åstadkommit en öfverensstämmelse mellan de jemt i och de gamla delarne af bygnaden, S inre få förändringar hafva egt rum. Abbotens matsal. är ännu familjens; köket iär sådant, som; då munkarne lemnade det; den stora, försalen med sitt stongalleri och sin vindeltrappa, uppför hvilken traditionen förmåäler att en väldig räfjögare i medlet af