Aftonbladet – 13 januari 1858, sida 2

blåa Monte S. Angelo höjer sin hjessa. Från Castellamare letar sig vägen fram i många slingringar utmed klipporna, som här stupa brant ned i golfen, tills man viker om ett framskjutande hörn och plötsligt skådar under sina fötter det förtjusande Sorrento, inbäddadt i en ständigt grönskande skog af-.oranger. Här har naturen slösande sammanfört alla sina skönaste gåfvor. Berg och dalar, slingrande bäckar, ett vackert haf, ett mildt och jemt klimat, den herrligaste vegetation, de skönaste frukter, ett ypperligt vin och kristallklara källor samt alla lifvets förnödenheter till billigt pris — hvad kan man önska mer?... Men all denna herrlighet få vi denna gång endast se på afstånd och smaka i inbillningen. Aventin för oss nu emellan Sorrentos udde och den romantiska ön Capri med sin märkvärdiga azurblåa grotta. Vi styra kurs mot söder, Neapel sjunker i fjerran och snart har detsamma och dess vidtbesjungna golfo försvunnit för våra blickar. Messina den 30 Nov. 1857. Den sista helsning från Neapel, som vi under färden hit för omkring 14 dagar sedan erhöllo, var från Vesuvius, som i aftonens mörker kastade sina flammor högt mot skyn. Hela detta år har vulkanen varit orolig. Redan i April skedde dagliga eruptioner, hvartill vi då voro ögonvittnen, och nyligen i dessa dagar lärer ett häftigt utbrott egt rum, enligt en engelsk tidning, hvarigenom bergets form blifvit alldeles förändrad. Under färden mellan Neapel och Messina passerar man ej långt från Stromboli, den ständigt verksamma väl kanen bland Lipariska öarne norr om Sicilien. Då vi under April månad på aftonen voro i Strombolis grannskap, fingo vi gång på gång se stora , lågor uppstiga från kiglans spets. hvilka lyste några ögonblick i scender. Det liknade en kolossal blänkfyr, bestämdt Gen största i verlden, och hvilken vår Herre sjeli har konstruerat. Vårt lif i Messina under dessa sista fjorton dagar har varit särdeles angenämt. Vi hafva bott billigt och bra mcd utsigt: öfver hamnen,