Aftonbladet – 13 januari 1858, sida 1

agg Nära Lido synes det gamla armeniska klostret, ryktbart för sitt: bibliotek och för sitt boktryckeri, från hvilket mången ypperlig edition af orientaliska arbeten utgått. I ; vester sammanbinder den en tredjedels svensk mil långa jernvägsbron öfver lagunen Venedig med Lombardiets låga vattendränkta strand, och i norr, långt på andra sidan Murano, fabriksorten för de ryktbara venetianska speglarne; begränsas horisonten af Tyroleralpernas sydligaste kedjor, hvilkas snöbetäckta toppar öfvergjutas med ett purpurskimmer af den bakom några höjder i vester försvinnande solen... Länge dröjde våra blickar drömmande öfver staden och lagunen, som hastigt allt mera insveptes i skymningens dunkla, svala slöja. På denna Markusplatsen rör sig nu det egendomligaste lif, der samhällets mest motsätta elementer blandas om hvarandra. Här hvimla tusentals menniskor af skilda klasser, från en och annan ättling af Venedigs gamla -doger till den fattige fiskaren från lagunen eller gondolieren, som icke har annat hem än sin båt; från den nobla signoran, klädd med den finaste smak och lyx, vanligen med en spetsmantilj öfver de bländande skuldrorna, till vattenbärerskan i sin pittore-. ska drägt, sådan den brukas i Tyrolens sydligaste dalar, bärandeina fylda kärl öfver axeln och ropande ut sitt aqua fresca, aqua buona; från munken i sin grofva kapuchon med nakna fötter, som sakta mumlar sina böner räknande på sitt radband, till den tragikomiske improvisatören i sin lätta drägt, söm föredrager sina visor och berättelser med accompagnement af cittran för en talrik, upp-. märksamt lyssnande hop. Allt detta ger en erinring om det lif som Piazza di S. Marco fordom: skådat. — Detta minne skingras dock snart, ty en österrikisk musikkår spelar upp en liflig polska och försätter oss med ens in uti våra dagars föga poetiska lif. — Improvisatören tystnar; hans sång om Venedigs flydda tider måste naturligtvis tiga stilla för de frimmande herrskarnes öfverröstande musik. Lemnar man åsido all tanke på den tid, som. varit, och. tager ögonblicket, sådant det är, så måste: man dock medgifva, att en afton på Markusplatsen, innan ännu någon höstkyla inträdt, är bland det behagligaste nian kan upplefva. Platsen liknar mera en kolossal. salong, med vackert stjernprydt hvalf, än ett offentligt torg. De ta drägterna, — mången signora är klädd liksom till en kal Ach ingen höfvädhomad döler hannog