att också inom vårt samhällefinnes en at veteranerna från första kejsaredömets krig, nemligen franske språkmästaren vid härvarande universitet hr Lotis Marie Jollain, som stod i den napoleoniska armåns leder under åren 1805—1808, och bland andra strider deltog i den stora bataljen vid Austerlitz den 2 Döcember 1805, der hän tillhörde den af prinsen af Ponte-Corvo, sedermera Sverges konung, kommenderade franska centern. Hr Jollain är infödd fransman, men fyller i år 50:de året af sitt vistande i Sverge såsom svensk medborgare. — För öfrigt har icke saknats infödde svenskar, äfven af allmogens klass, som lockade af vikingalust gingo ut och följde de franska örnarne på deras segertåg. Så t. ex. en i Stehags by vid Ringsjön boende husman, söm en vacker dag i slutet af 1790-talet rymde från hustru och hem, och efter många äfventyr kom till Frankrike och gjorde fälttågen i Egypten, Italien, Österrikem. fl., efter freden i Tilsit fick håg att återse sin födelseort, öfverraäskade efter mer än tio års frånvaro med sitt besök de hemmavarande, som icke vetat hvart han tagit vägen och nu knappt igenkände honom i den förändrade skepnad, hvari ban framstod; efter krigets förnyade uppblossande drefs han åter ut af längtan efter det gamla yrket och hördes sedermera icke af. Ett motstycke till honom var en småländsk bonddräng, som också sällade sig till de franska fanorne; deltog under dem i fälttågen uti Tyskland, Spanien, Ryssland, var med vid Waterloo, återvände efter den slutliga freden såsom f. d.sergeant vid gamla gardets pgrenadierer till hemorten och uppehöll sig på vägen dit några dagar om sommaren 1816 här i Lund, der han, hvar han drog fram, väckte mycket uppseende genom sina ovanliga lefnadsöden och sitt martialiska yttre, förhöjdt af den ståtliga gardesuniformen med björnskinshögmössan, Han är väl nu längesedan bland de döde, annars hade det ock varit ett bröst värdigt att prydas med S.t Helena-medaljen.