små, så kastade v, Arnim sina armar hastigt omkring hennes Hf, liksom fruktade hap att man ville taga henne bort eller att hon ville öfverge honom. HVad skiljer oss åt? frågade han bäfvande. Det vet du väl, Edvard !b Nej, inför lefvande Gud! sade han med. en .af ångesten sammanpressad röst. Du ser inte nu... att... Att? ... så tala då.. att jag må fåluft.. Du kommerlinte. nulihåg, — ty du kan icke se det nu — att jag icke är så ung som du! ...n Såå! sade han långsamt och bröstet vidgade sig och fyldes åter af den nyss hämmade andedrägtens ström... Några år skulle alltså skilja två hjertan, som älska hvarandra ... ty! jag tror... jag hoppas nu, sedan du bortkysst all skuld från min mun, liksom du redan gifvit mig ett nytt hjerta! ... Anima, jag älskar dig med ynglingens eld och mannens hela styrka ... för detta lifvet och för ett annat bättre ... dit du öppnat mig vägen ... eller karske skilsmessan skall följa oss äfven dit? Nej! ropade fru v, Arnim och gömde snyftande sitt ansigte vid hans hals, Och nu gif mig min syn igen ... så, tack! .. sepå mig, Anima! Hvilken är barnsligast af oss båda ?2 Jag! hviskade hon leende mellan tårarne. Det vet Gud! intygade han trovärdigt, annars hade du säkert för längesen insett din måkt öfver mig, en makt, som redan i första ögonblicket besegrade migb Hon insåg det nu, som hon satt på hans knä med armarne om hans hals och öga mot öga, hjerta mot hjerta, utvexlande bekännelsen om ömsesidig kärlek och lycka. För första gången älskade hon, med denna fullhet och mognad i känslan, hvaraf blott ett friskt och oförslösadt hjerta är mäktigt. Lycklig han, som fick mottaga, lyckligare hon, som kunde gifva en sådan skänk, Slut,