rt 0 AR EN PN Rn Han tystnade, lutade sitt ansigte och gömde sina fuktiga ögon med sin hand. Sitt stilla sål bad Anima ... rör er ejl.... Nej, fortfor hon skämtande, jag tror er ickep, och hon förband hans ögon med sin näsduk. Hennes. fingrar berörde lätt smekande hans rika håy .... ham gjorde en hastig rörelse af otålighet, men lutade sig vid Animas förnyade förmaning åter stillatigande tillbaka mot stolkarmen. Hon stälde sig framför honom, och betraktade henom länge tyst och uppmärks samt, derefter böjde hon sig ned, tog hans hand, söm hvilade på stolkanten, och lutade sin panna mot densamma ... Det låg något underbart trollskt och tillockande i denna scen. Lampskenet spred en matt förklaringsglans öfver herr von Arnim, som satt stilla, orörlig, såsom fjettrad af en magnetisk dröm ... Det förekom Anima obeskrifligt pikant att så fritt, sjelf osedd, få betrakta honom, som så länge varit främmande för henne, och läsai hans mine, hans leende, ja, sjelfva hans andedrägt, hvad som stod skrifvet i hans hjertas imnersta: nu skule han icke se, icke minnas de år som skilde dem åt... i fem minuter ville hon vara riktigt lycklig i verlden — njuta en evighets sekund, i hvilken sötman af hennes hela lifs sällhetsmått skulle sammanpressas till en enda droppe ... hon ville förlänga detta ögonblick ... dröja så länge som möjligt vid denna åskådning. Han förblef orörlig, med strängt sluten mun, tills hon oförmodadt bröt förseglingen der... pe . Tag bort bindeln från mina ögon, hviskade han med bruten röst, och då hon dröjde, frågade han: är jag icke värd att se dig? pÅck jo; men låt det ändå vara... att vi för ett ögonblick må glömma hvad som skiljer oss åt...n Såsom vildfogeln, då han plötsligt hör ett ouller, kastar darrande vingen ut öfver de kära