Tonerna klingade klara som klocker, och orden ilade segerrika och bevingade ur hennes fulla lyckliga hjerta. Tack, sade herr v. Arnim rörd, och tillade: Jag har aldrig hört någon sjunga så som ni... man vet icke om det är orden eller melodien som förtjusar en mest, båda bli oefterhärmligt sköna i er mun. Ni är i dag särdeles upprymd, anmärkte Anima, inom sig lycklig öfver det varraa bifall han gaf henne, och med hvilket hon väl visste han icke annars var någon slösare. I dag och alla dagar,, sade han lifligt och med intrycket af slutstrofen ännu qvar i minnet; han tyckte, han ock, att hanstod på berget med sommaren eller måhända sångerskan sjelf — i famnen. Ni ser förundrad på mig, fortfor han; ni kan måhända icke föreställa er beskaffenheten af min lycka ? Anima skakade på hufvudet, utan att svara. Nå väl, hör mig då... eller vill ni veta huru jag iefyer min dag? Det ville jag väl, sade hon småleende. Ja — ty ni vet det icke; — föreställ er då, att hela mitt lif är uppfyldt af en tanke, en enda — hvaruti allt annat förlorar sig... ni ser att jag är lycklig, icke sant ? Jag ser, men jag begriper ej än Och hon såg det ock, hon läste det i hans ansigte, lifvadt af helsans färg, hans elastiska raska gång, det känsliga, vackra. leende, som lekte kring hans mun och der bortträngdt det förra hånfulla draget, som så illa klädde honor; hon såg det, och i denna hans lycka lefde och blomstrade hennes. ; Ser ni, fortfor han, jag är lycklig och önskar för närvarande ingenting högre än att denna lycka måtte fortfara ... Jag vågar knappt tala derom ... är det en dröm, så vill jag aldrig vakna, en villfarelse, så vill jag behålla Jden mitt hela lif igenom... Ni inser väl, til