Aftonbladet – 11 januari 1858, sida 2

att fästa sig vid enskiltheterna, så arbeta blåsinstrumenterna oförtrutet hela Engelbrecht, igenom rätt mången gång utan att dock med alla sina toner hafva sagt någonting af betydelse. Ännu närmäre: den :så påkostande oboen är ständigt anlitåd, utan att likväl en enda gång frambära ett soloställe, i hvilket just oboens: intressanta klangfärg finge framlysa såsom en värm solstråle ur januaritöcknet. Dramen lemnade dock rmånga tillfällen härtill. Palestrinas gamla sång: Parce quzeson, som sjunges af till munkar förklädda spetsbofvår, förfelade. ingalunda sin verkan. Skönare dock, särdeles vackert klingade kören Hå hå, fast himmelen är grå. Den är en liten melodisk perla. Och den ligger i en rikt skimrände perlmussla. Jag menar den äkta romantiska tanken, ätt dalkarlen först förnimmer kören, svagt i drömmen, men derpå stårkare i vakande tillstånd. Musikaliskt sinnrikvar. -anordningen, att förstärka kören med fagotter och klarinetter, helst som de sammansmälte. med menniskorösterna och icke hördes på dessas bekostnad. Är ryktet sänt, att Engelbrechts skald sjelf diktat melodien till kören Hå hå, så må man lyckönska honom till ett sällspordt lyckligt fynd. Ja, han kan fråga: Hvilken svensk musikalisk dramaturg här med så få toner sagt mera än jag och något mera oförgätligt? Vår oftast snillrikt uppträdande Randel vore rätter man för att omarbeta de musikaliska ofvänantydda matta och vanvårdade delarne af Engelbrecht. Stycket skulle detigenom röna den konstnärliga höjning, som det väl förtjente i anseende till sin fosterländska hålt, men ock särskilt för sina fosterländska melodiers skull. I operan Martha af Flotow, som på kongl. scenen gafs den 8, uppträdde mll Bournnville i altpartiet, som Nancy, och. visade: sig ega en behaglig stämma samt betydliga sång