Aftonbladet – 11 januari 1858, sida 2

studier, lyftade genom ett rätt lifligt spel. Sjelfva rösten var blott allt för svag, helst vid samsången, der mll Bournonvilles toner, ehuru hon välmenande påtagligen ansträngde sig, icke sällan buros till grafven af orkesterns eller: de medsjungandes kraftigare stämmor. Men det är ock ingen småsak. att uppträda vid sidan af fru Strandbergs sopran. Det naturliga, otvungna sätt, på hvilket fru Strandberg sjunger, och den lätthet med hvilken hon mäktar uthålla äfven ganska höga toner, måste utgöra farliga klippor för hvilken altsångerska som helst, ty hennes fält omfattar i alla fall endast den lägre röstregioncn, som i sig sjelf är mindre genomträngande. Emellertid sjöng mll Bournonville sina: solos och de flerstämmiga numrorna, i hvilka orkestern och motspelarne kunde lämpa sig cfter hennes -rösttillgångar, ganska täckt. Mll Bournonville eger ett betydligt djup, hvilket äfven kan kallas välljudande till en viss styrkegrad. Men då denna öfverskrides, framstå underliga ljud, hvilka icke så mycket kunna kallas fula, som icke mera sällsamt öfvorraskande, ty de likna icke toner ur en vanlig menniskoröst, och såra, allrahelst framsjungna af en ung flicka. Skönast vore, om mll Bournonville rätt sparsamt, endast såsom kuriosa, använde, eller rentaf. undveke dessa konstläten, hvilka med hjertligheten icke hafva det ringaste att skaffa, redan af skäl att de förringa det älskeliga i sångerskans öfriga företeelse. MI Böurnonvilles musikaliska säkerhet, teatervana och mimiska vett förtjena deremöot allt erkännande. Hr Strandberg sjöng sina numror vackert, samt, ju mera de antogo. visans koncisa form, desto mera äkta troubadourlikt och känslofullt. Publiken egnade honom äfven sin sj nherliga erkänsla. Jemväl hr Walin, som vumera, i förbigående sagdt, med lätthet slår in korrekta drill, sjöng lifligt och ver obe