BREF OM MUSIK. AFA. M. Om stilen i mina småbref rörande ett oh annat på det musikaliska gebitet icke liknar det vanliga diktatoriska uppträdandet af en recensent, som är förgrymmad, emedan icke alla konstnärliga solsystemer behaga vända sig omkring honom, såsom varande med: punkten för all smak och urskilning, så i detta ett naturfel hos A. M. Huruskulleden skriftställare icke öfver hufvud vara behäft med minst sagdt eu underlig smak, som, p vär tid, rentut vågar påstå, att icke den mest ärda eller spasmodiska, utan den på enKolskön melodi grundade musiken är tonkonstens högsta vinning, af det skäl, att de toner, hvilka mäkta sprida tröst och glädje ät millioner mennisk uträtta mera godt, ön de, hvilka endast äro till för några få kännare, 1 fall nemligen äfven dessa icke blott ra sig till med sin beundran. All god musik, äfven den lärdaste och mest genialiska, kräfver melodisk fägring, för att vara icke endast intressant, utan skön, hvilket senare uteslutande är snillets fideikommiss. Klassikerha, alla utan undantag, bevisa, att de största musikaliska konstverk hafva uppspirat ur helt ensla, oftast föga talrika, men Jagra och allom begripliga melodiska toner. Endast den musik, som uppväller ur en dylik kristallådra, förmår Köja sig öfver jordiskt fabrikat, hvilket bär antingen lättsinnigheters eller mödans Kainsmärke på pannan, eller ock, om så icke är, stämplas af denha matthet och lefnadströtthet, hvars lindrigaste benämning är prosa. De tonsättare deremot, hvilka rätt ofta få nalkas den nielodiska poesiens rena urkälla, häfva i alla tider Varit de lyckligaste. Historiens fakta tala. De ofvanstående betraktelsernainleda helt mina må anteckningar för denna