Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 2

Han hade icke väl slutat sitt fromma utrop förr än dörren a och madame steg in; — Josef fann rådligast att retirera i god ordning. : . Ni är i dag betydligt bättre ... icke sant? sade Anima då hon såg sin mans leende mun, varma rodnad och lifliga ögon. Man törs pgentligen aldrig lemna rummet, fortfor hon. Nej, nu är det slut på all konversation, tillade bon eftertryckligt, då hon såg att han ville tala; förmodligen ämmade han yttra sitt bifall till hvad hon nåss sade om nödvändigheten att stanna qvar hos honom. Tillstraff skall ni nu tiga hela återstående aftonen, och det skall bli min sak att hålla den der pratmakaren härifrån. E Men, hvad han nu sade mig, verkade mera välgörande än all medicin. Verkligen! . sade Anima i det hon ett ögonblick gaf vika för fruntimmersarfsynden. xHan talade om något som ligger mig ömt på hijertat — ömmast af allt i verlden. Åh! ... infet annat! hyad män hafva på hjertat lönar icke att tala omp, anmärkte fru v. Arnim, rodnande. HETS Vi talade om er! ; Anima tag en Bok och började föreläsa något derur, Hennes organ,i sig sjelf skön och klangfull, hade nu någonting allvarligt, som inverkade lugnande och styrkande på hans sinne. Den svärmiska, något melankoliska timbern deruti lämpade hon för tillfället så, att den, utan att uppröra känslan, gaf en rik, varm och omvexlande färg åt hennes föredrag. Orden flöto ljufva och klara, såsom en djup och stilla bäck mellan leende blombevuxna stränder. Von Arnim tycktes njuta ro och svalka vid dess melodiskt sorlande ljud; han likasom vaggadeg in deraf i behagliga, helande drömma Få fortfor hon dag för dag att för honom förljufva — sjukrummets enslighet och försona honom med den honom ålagda tystnaden. Hon kunde å sin sida icke neta, att denna sjelfåtagna pligt förekom henne vida lättare än hön till äfventyrs väntat; hon ville icke neka att hennes sjelf