Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 2

hafva. sett naturen skönare än just i dag. Kanske hade den; långa : skilsmessan gjort hvarje föremål kärare för henne, eller ock hade måhända hennes egen sinnesstämning undergått någon lycklig förändring, som giorde att hon såg allt i en ljusare dager än förr — vare sig huru som helst, hon tyckte nu, att ett eget poetiskt skimmer låg utbredt öfver den -verld hon hittills ofta funnit mörk och öde, Nyss återkommen efter en dylik uppfriskande vandring, satt. hon en afton ensam i förmaket. Hon var sysselsatt med något handarbete, men tankarne väfde och broderade under tiden på fri hand en underlig bård af blommor i -rosenrödt och guld. Hon hörde sin mans steg i yttre rTummet, och hon kunde icke förklara sig orsaken till det starka intryck, som hans ankomst i detta ögonblick-gjorde på henne. Han: steg in och tog plats bredvid henne i soffan. Båda tego — en tystnad, till hvilken ingendera kunde finna utgångsordet; Det är ett ofta anmärkt, ganska eget förhållande, att när en dylik tystnad uppstår, så blir den gemenligen svårare att bryta ja längre deh varar. Allt tätare spinner den sig omkring ens väsen och allt större våld fordras det för att kunna slita sig derur. Ingen vill vara den första att bryta densamma; man känner instinktmessigt att ordet, rösten, som skall falla på tystnadens botten, skall komma att klinga så bjert, och att det under sådana förhållanden är svårt att mäta och afpassa rätta valören af. båda. Oftast är det emellertid qvinnan, som vid dylika tillfällen bäst lyckas att förmedla bryderiet. Fru v. Arnim rodnade allt djupare, ty hon kände att han oafbrutet betraktade henne. Hon steg upp och gick att tillsluta fönstret. Ejudet af hennes steg tjenade nu såsom inledning. Det drar,, anmärkte hon derföre dristeliger ch tillade, i det hon återtog sin plats: och let är farligt. T Nu är det äfven ett-icke mindre kändt faktum, att mannen, som af naturen är tillböjlig det äfventyrliga och vågsamma, och ofta fin