a stormande och oroliga de föregående nätter na och -dagarne varit, så stilla och tyst blei. det nu. Anima satt i en. ländstol. framför sängen. Morgonsolen kastade sitt skimmel in genom rullgardinerna och bredde :en matt Jager i sjukrummet. och öfver den. sjuke: bleka ansigte. Aftonen kom och sänkte sin: skuggor öfver de ännu alltjemt tillslutna ögonlocken. Natten tryckte :dem ännu. hårdar: öllsammians. Anima satt troget qvar, och räk. nåde med oro de: långsamt skridande tim rne, och när morgonsolens sken åter skre: sjukbädden, fyste hon ovilkorligt til: i bild som mötte hennes blick..sVar det dödens skuggor, som svä rade öfver dessa djupt insjukna ögon och kinder, och som de: släckt ljuset och röfvat purpurn? Voro de för alltid slutna dessa sammantryckta läppar. som nu så länge varit njugga på ord och tycktes hafva glömt ända till leendet? Allt var så dödstyst derinne, att klockans knäppningar nästan föreföllo störande. Dagsljuset föll sjukligt och grått in i det ensliga rummet, och då och då droppade ett gulnadt blad af. murgrönan ned än på bädden, än i hennes knä. Detta var en onaturlig, en graflik tystnad. Hon böjde sig ned ... ett ögonblick 4rodde hon att andedrägten var hämmad, att lifvet var flydt .. hon lutade sig närmare, och nu kände hon en lätt varm luftström mot sin kind. Kort derpå förkunnade en djup suck det återvändande lifvets pånyttbörjade verksamhet. Dei: sjuke slog plötsligt upp ögonach och såg med. en stor blick på henne ... ett matt, — man: kunde kalla: det skuggan af. ett — kärlekens leende drog sig kring hans mun, men förbleknade åter hastigt. Hvar är jag? .. Hur är det med mig? frågade han slutligen och såg sig undrande i — stillatigande lade Anima sin hand V ågor.ingen undran, sade bon, ich 2; Ha i tala, men hon bad honom 1 milda, men bes ämda: ordalag satt hu förhålla sig förståndigt och stilla; Han fogade sig slutligen, tillslöt åter de matta ögonen och somnade med bennes hand i sin