Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 1

Det har han sagt till skogvaktaren, och skogvaktaren såg storken flyga öfver slottstaket i dag på morgonen, och det betyder att någon dör derinne; men det vore bäst om han inte dog, för vi få inte en sån god husbonde mera, säger skogvaktaren. När var han här senast? Åh, nu är det längesen; han sa att han kommer inte snart igen. Jag frågade hvar han har ondt... här och här, sa han, och flickan lade båda händerna först omkring sitt lockiga hufvud och sedam öfver bröstet; men det vore bäst om... går du bort så snart? afbröt hon då hon såg att Anima steg upp och knöt sin hatt; alla gå bort... du också är blek ... alla ä bleka... Jag kommer snart igen, tröstade fru v. Arnim; men nu får jag lof att gå hem och se till min sjuka herre. Det led mot aftonen. Solen drog sig längre bort och naturen hemtade sig småningom och andades friare efter dess alltför heta famntag. Fru v. Arnim tog vägen genom trädgården. Hon kände sig melankoliskt stämd; tankspridd. stannade hon vid svandammen, Tårpilarne blickade längtande ned i vattenspegeln, der svanen drog sina kretsar och den bleka vattenrosen vaggade. Hängbjörkarnes långa löf-! girlander föllo kaskadmessigt öfver hennes hufvud, aftonvinden susade i alarne, hvilkas blad slogo sig bäfvande tillsammans; storken vandrade i vattnet kring deras rötter och lilla! Tvätterskan (Motacilla alba) badade sig mellan stenarne. Underlig till mods fortsatte hon sin väg. Vid slutet af parken var en springbrunn. Omspunnen af acasians skira: löfverk med dess gula blomklasar, som spred sin fina arom rundtomkring, sköt kaskaden högt upp i luften och strödde i återfallet sina perlor genom det gröna bladnätet — här stod br v. Arnim. Han aftog hatten och lutade sig frafh öfver marmorbassinen. Strålen störtade strid på hans hufvud och öfverstänkte hans kläder med skum, Han uppreste sig och skakade håret tillbaka ... Anima studsade.