Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 1

Hvad säger ankan, du? frågade Hon slutligen, trött vid den långa tystnaden och angelägen att leda in ett samtal. Weiss nicht. Soldaten kommen, Soldaten komment Men bandhunden, hur säger den? Weiss nicht. : Auch nicht? — m Wo! wol wol säger bandhunden; men hvad säger katten, — det måtte du väl veta? Åus, Aus, von Bernau! säger katten, men då säger tuppen: Sie sind schon da! Sie sind schon da bm för si han sitter högre än de andra, upplyste den illa, välvist. Versteht sich, sade fru von Arnim småskrattande. Men nu skall jag tala om en gissgåta: It is ein Mann ut Häötendicken, Het en Rock ut tusend Flicken, Het en knochern Angesicht, Het en kamm uid kammt sig nicht. Hvad är det?... tink på kammen så är det nte svårt. Oaktadt ledningen, så lyckades fru von Arhim icke att lösa problemet — den lilla skakade på hufvudet öfver denna inskränkthet, och förklarade, att hon, ehuru hon visste det mycket väl, aldrig skulle tala om det, lefde hon ock i tusen år. : Men hur är det med din herre nu för tiden? frågade hon vidare, då hon väl märkte att hennes lekkamrat icke sjelfmant tänkte taga ordet, skögvaktaren säger, att han är sjuk ? Fru von Arnim såg hastigt upp från boken, Sjuk ? upprepade hon, det tror jag inte. Jo, för han är så blek, det har jag sjelf sett, och han kommer så sällan hit... och han har sagt, att när han dör, så skall du taga vård om mig och hjelpa mig, såsom han gjort, ge mig kläder och lära mig lisa... det vore bäst om han inte dog.. — Fru von Armin slöt hastigt tillhopa boken, Till hvem har han sagt det? frågade hon,