Aftonbladet – 9 januari 1858, sida 1

Herr von Arnim befann sig i rummet utanför; vers efter vers ilade på tonernas vingar ut till honom och lade sig med outsäglig tyngd vid. hans hjerta. Kein Feuer auf Erden alle brennt also heiss, Als heimlicehe Liebe, die Niemand nicht weiss. Det må Gud veta, suckade han andäktigt, — med hjertrörande uttryck sjöng hon vidare: sAch Gott! was hat ich mein Vater und Mutter gethan? Sie haben mir gegeben einen kreuzbraven Mann, Einen kreuzbraven Mann, den ich niemals geliebt, Das macht mir mein Herz so beträbt! Herr von Arnim lyssnade med återhållen andedrägt; han betäckte sitt ansigte med sina händer; upprörd som han var, förekom det honom såsom om hon nu gjorde honom en öppen bekännelse om sitt hjertas tillstånd. Utom sig ville han först skynda in till henne, men han kände att han var för upprörd och att han icke förmådde tala; han aflägsnade sig derföre hastigt. Från den stunden var det dock helt och hållet förbi med hans sinneslugn. Lifvet blef honom likgiltigt och hans helsa led synbart. Fru von Arnim började bli allvarsamt orolig öfver hans tillstånd, och föresatte sig att söka ett samtal med honom, hvilket dock icke var så lätt, då han nästan beständigt undvek henne. . En varm dag gick hon ensam i allen. Det var tidigt på eftermiddagen och bokkronorna uppöfver henne glödde som eld, hvarje blad var en soldroppe, en gnistrande smaragd; luften glimmade och blommorna lutade matta sina hufyuden. Anima. tog vägen till skogvaktarens. En liten ljuslockig flicka sprang emot henne; det var densamma som herr von Arnims häst en gång jagat i diket och som sedermera blifvit inackorderad hir. Trött, mindre af Vägens längd än den tryckande värmen, satte fru von Arnim sig på tröskeln, aftog sin hatt, tog fram en bok och började läsa, Under tiden sprang barnet lekande omkring henne, satte vilda: blommor i hennes hår och nratada onnnhörligt: