Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 2

lböjande sina vågiga ha!sar liksom tili välkomstbelsning och med ädla, själfulla rörelser gifr fande sin glädje tillkänna, j Och der; stod han ju äfven ny,ett litet styck tf. rån, den gamle bekante po derliga grannen. so Mm med St. Jacob drog bort! Sankt Gertraud heisset uns willkomm; Mit Sankt Jacob zien wir davon. iBarhold Leisetritt med glatta hättan och t odia marokingsstöflorna! Hvar kom han från nu, m ån tro? Från Konstantinopel månne? Från Bi igdad eller Sevilla, Persepolis eller Algerien! Li kagodt. han var kommen och välkommen. Neilbota, ropade Anima, och tårarne trängdu Henne till ögonen när hon blef varse sin Zamle. vän och förtrogne. Stärko ibn ! ropade lyckobringaren tillbaka på sitt vilmenta storkspråk. Der stod nilpaschan i det-djupa gräset, med sitt vanliga automatiska lugn, hållande med ena foten tätt ;m den andra för att riktigt vara säker på in sak, betraktande henne med en på en gång klok och småslug blick ur de bruna ögonen med sina svarta ringar. Han såg ut som om han velat säga: Jag vet visst en hel hop saker, mer än du, från den förfutna vintern, och kunde berätta dig åtskilligt om Moses och krokodilerna, månen och Ab d-el-Kader, ja, från sjelfvaste Capitolium ) occh Delft ) om jag ville; men ) Juvenalis omt alar en stork, som hade sitt bo På spetsen af 4 apitolium. Å ) Historien vet at.5 omtala en storkhona, som vid branden i Delft ) tastade sig i lågorna och lät sig förtäras, då hon i cke förmädde rädda sina ungar. Hos athenienser, ti Yessalier och folket i Orienten och Egypten var du t fordom ett högmålsbrott, belagdt med dödsstr. Vf, att döda en stork; denna aktning för storken är, som jag tror, ännu bibehållen i Flagidern, Els ps pch i synnerhet i Holland.