Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 2

icke. vistandet på landet hafva särdeles uppfriskat hans lifsandar och förbättrat hans lynne. Anima kunde icke begripa orsaken till hans uppförande, hon hade nästan föresatt sig att icke vidare grubbla öfver ett förhållande som hon ansåg obotligt. Icke destomindre och trots denna föresats fäste hon dock, mera intresse vid dessa omständigheter än hon tilläfventyrs ville tillstå för sig sjelf, eller ens kunde rätt förklara sig. Af lätt begripliga skäl gjorde hon dock intet försök att bryta den tystnad, som uppstått dem emellan. Så förflöto nägra mindre trefliga veckor; skiljemuren tycktes icke resa sig högre, men blifva bredare. Emellertid tycktes herr von Arnim lida mest af detta tvungna förhållande; idtligen öfverväldigade otåligheten honom helt och hållet, och han sökte i en öfverdrifven verksamhet skingra en oro, som tärde på. hans lif, och för hvilken han i ensamheten icke fann någon lindring, Han red stundom ut, och jagade då i vildt sporrsträck flera mik bort utan mål och hvila. Han bar ett sår i sitt hjerta och sökte bot för dess sveda, svalka för dess brand... Han älskade och var förs smådd, tillbakavisad ... Han hade sjeH met rå hand tillslutit sin lyckas Eden. Det lin drade hans qval då vinden svepte kring hans heta kinder och nya föremål beständigt jas gade hvarandra för hans blickar. Han åter vände ofta först i djupa natten, och eRdast den häftiga rörelsen och öfveransträngrin sen kunde skänka någon ro ät de återståer,de timmarna af natten, någon sömn åt kans uttröttade kropp och sinnen. Fru von Årnim uttydde dock annorlunda hans uppförande, ehvrw hon sökte hvarken utforska eller utfråga, hvarken möta eller undfly honom. (Forts, följer.)