Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 1

halft undrande öfver hans otålighet, hvartill hon icke kunde inse någon rimlig grund. För det... för det... att jag vantrifs här, utbrast han, för det man plågar mig — för det... med ett ord jag lider! ... Fru von Arnim såg bestört på honom. Han såg verkligen blek och lidande ut. Ni är upprörd.. jag ser det nu, hvad felar er? sade hon mildt. Hvad som felas mig! utbrast han ur stånd att längre bemästra sin sinnesrörelse; är det möjligt, att ni kan vara i okunnighet derom! Dock, ni är uppriktigheten sjelf — jag läser bestörtning på ert ansigte. Han tog hennes hand och förde den mot sitt stormande bröst. Hvad som felas migl... outgrundlig är ni för mig.... en skön men olöslig gåta! — Säg mig, har ni aldrig haft ögonblick, då lifvets qvaål. eller fröjder känts alltför stora för att kunna rymmas i ett hjerta? ... Har ni aldrig då känt behofvet-att tala med förtroende till ett annat menskligt väsende, som kunde dela öfvermåttet af er glädje eller smärta? ... Anima! ... jag ville äla med er så! Nå väl, tala så med mig, von Arnim, jag hör er! Von Arnim! ... och kan ni icke finna något mera uppmuntrande ord i detta ögonblick, då jag är färdig att öppna er mitt fulla hjerta! ... Edvard... vill hi icke kalla inig så ? Fru von Arnim teg, Blott en enda gång! bad han, så varmt, som om han bedt om sitt lif, pÄfven denn böh vägrar nil sade han: ändtligen smärt fullt... oni är hårdt... nej, förlåt mig, ni är kanske blott rättvis, och jag böjer mig ... det är nog för er att nödgas bära ott förhatligt namn, hvarföre skulle jag tvinga er att äfven uttala det!... Med dessa ord släppte han hastigt hennes hand och lemnade rummet.