Aftonbladet – 8 januari 1858, sida 1

for i förändrad ton: Jag fruktade bara, ati att ni icke utan saknad skulle kunna skilja er från skådeplatsen för era triumfer ... det förefaller. mig så sällsamt... otroligt, att en skön qvinna skulle föredraga ett ensligt landtställe framför hufvudstaden! — Detta senare undföll honom nästan mot hans vilja. Det. är möjligt, men jag gör det, sade Anima okonstladt, En qvinna, så beundrad, så firad som nix, fortfor herr von Arnim med stigande värma, och så dyrkaåd och tillbedd af alla unga män! .. Hvad hjelper det? sade fru von Arnim vårdslöst, hvad rör det mig? Jag har fruktat... jag fruktar, att det rört er... sade herr von Arnim med osäker röst. Om så ... hvarföre har ni inte längesen med mig lemnat Berlin? . Visste jag väl om ni skulle vilja gifva ert bifall. Mitt bifall! ... och hvartill behöfver ni mitt bifall, då ni eger att befalla? Det vet Gud jag behöfverb inföll herr von Arnim trovärdigt, och då hon gjorde en tviflande rörelse, fortfor ban, i det han lade handen: på hjertat: jag bedyrar er! Han lutade sig och tog upp hennes näsduk, som fallit till gölfvet; ett ögonblick tryckte han den mot sina ögon, böjde derpå ett knä ochlemrnade den tillbaka; derpå steg han upp. — Alltså i nästa vecka, sade han, eller skulle ni kunna vara färdig då?x Ja, tisdag eler onsdag, eller är det kanske för snart? För snart! inföll herr von Arnim hastigt, visst intel och tillade derpå otåligt och liksom för sig sjelf: man a icke komma nog hastigt härifrån! Hur så? frågade Anima halft småleende,