Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 2

REON han teg. Då hon drog sin hand tillbaka, nedföllo i detsamma -blombladen på golfvet. Herr v. Arnim vände sig suckande bort, Kort derpå aflägsnade han sig. Men hvad i all verlden felas er, herr von Arnim?, sade i skämtande ton en ung dam, i det hon i förbigående med sin solfjäder lätt berörde hans arm, ni börjar verkligen att se alltför intressant ut — blek, drömmande och förströdd: . Ni smickrar mig, anmärkte herr von Arnim tillbaka i samma ton. Kom nu och bigta er, fortfor hon, i det hon satte sig ner i soffan och drog åt sig den svällande sidenroben, till tecken att platsen bredvid icke var abonnerad; skada i allt fall, fortfor hon, betraktande honom genom lorgnetten, att ni icke nu är i Paris; ni skulle då utan tvifvel göra furore, ty ni börjar verkligen rätt mycket likna Abd-del-Kader, när han kom från Toulouse.n Ni har i afton föresatt er att vara riktigt förekommande, sade herr v. Arnim, egentligen och synbarligen för att säga något och utan att likväl begagna sig af den erbjudna utmärkelsen af en töte-å-tåte. Ni förhastar er, min herr egenkär! När man ser ut som ni, så... Antingen älskar eller studerar man, heter det, inföll herr v. Arnim. Pardon, så har man antingen förtviflade affärer eller är man kär, och jag inser icke att någotdera kan anses förmänligt,,.. det förra är alltför alldagligt och prosaiskt, det senare måste naturligtvis vara en olycklig kärlek, då man i en lycklig väl icke kan se så osäll ut. Ni har ritt, och jag beundrar uppriktigt er skarpsinnighet, sade herr v, Arnim allvarsamt. Så patetisk! Men då niså obetingadt går in