Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 1

Det plågade honom, som aldrig varit van att beherrska sig, att så der ständigt nödgas vara på sin vakt och väga sina ord och sitt uppförande. Detta var dock en god och helsosam öfning för hans dittills så fladdriga sinnelag och alltför fria vanor; ty genom nödvändigheten att ge akt på sig sjelf ertappade han ock hos bemälde sjelf åtskilliga svaga sidor samt beträdde detsamma med flerfaldiga fel och lyten, om hvilkas tillvaro han hittills varit okunnig och hvilka han nu kom i tillfälle att rätt eftertryckligt tukta; ty, såsom förut är anmärkt, det felades honom icke goda anlag, de behöfde blott väckas till verksamhet, och en sådan väckelse hade de nu erhållit. Berliner-julen, det vill säga karnevaln, var börjad. Hos grefve Rothensteins var sällskap. Fru v. Arnim var der. Man bad henne sjunga. Till en början sökte hon afböja förslaget, men som hon för tillfället betraktade sig såsom vice värdinna, måste hon slutligen samtycka ått gälda sin tribut till sällskapsnöjet; ty hon var icke af dessa salongsfjärilar, hvilkas hela gagn är att fladdra och omfladdras. Hon satte sig alltså till pianot. Fon intonerade med denna säkerhet och elegans, som förråda mästerskap; hennes ansigte uttryckte stilla vemod och ögonen skimrade i fuktig glans då hon sjöng Birgers afsked ), denna Kärleksandande sköna tonskapelse ), full af ether och doft, hvars rörande innerlighet och svärmeri förekommo henne såsom brutna ur hennes eget hjerta och själ — hon sjöng den ock med värm inspiration, som äfven utöfvade sin Magnetiska verkan på åhörarne. Redan vid början blef hon varse sin man, som stod framför henne helt rörd. Då hon sjungit ———— ) Tebe wohl du Mann der Lust und Schmerzen ge. je Beethoven,