Aftonbladet – 7 januari 1858, sida 1

På trefnaden och den husliga lyckan, samt visa sig välgörande lika visst för själ som kropp. Hr von Arnim var fullkomligt medveten af denna sin hemtrefnad, hvilken mannen, när han en gång rätt fått smaka derpå, icke gerna kan undvara, och visste äfven rätt väl hvem han hade att tacka för den. et förundrade honom emellertid icke destomindre, att en qvinna, som i sällskapslifvet var Oremål för allmän beundran, uppburen, hyllad och eftersökt af alla, icke försmådde att så beslutsarnt äfven intränga i det praktiska lifvets bestyr och åligganden. Han visste icke lå, att ett varmt och fruktbärande skönhetssmne icke tål någonting så litet, som oredan, hvilken är fulhetens liffärg. Emellertid var detta någonting alldeles nytt för honom, som så länge likt fjärilen kringfladdrat hvarje blomma utan att ha sinne för eller efterfråga något annat än dess yttre fägring och behag; lNiksom verkligt yttre behag och fägring utan motsvarande inre värde egentligen någonsin kunde finnas. Men, ju mera han nu beundrade dessa egenskaper hos Anima, ju starkare han i följd deraf kände sig dragen till henne, ju mera led han ock af det fremmande förhållande, som egde rum mellan dem, så mycket mera, som han kände att det åtminstone för tillfället var obotligt. Han kunde icke dölja för sig, att hans förflutna lif; och det begrepp som Anima utan tvifvel i följd deraf hyste om hans sinnelag och karakter, icke kunde vara särdeles fördelaktigt i fö bållande till de fordringar hon tycktes ega i fråga or andlig skönhet och menniskovärde. Hyad han än hyste för förhoppningar angående framtiden) visst är, att han för närvarande var ingenting mindre än lycklig; sjelfva den vanna berndran, för hvilken hon nu var föremål; oroade hönom, och mer än en gång var han nära att falla ur sin passiva roll,