ansvarighet, begränsad till beloppet af -deras insatta kapital, hvilken åtgärd, föreslagen i det af samman; satta bankooch lagutskottet afgifna betänkande rörande förordning för enskilta banker, i sanning vore en af de väsentligaste förbättringar, som i denna väg kunde åstadkommas. Det är visst bra för dem, som-ega sammanspardt 1000 rdr, hvilket, såsom be kant är, utgör den högsta summa, som på en spar vanksbok får insättas, att kunna utlåna sina pen ningar till privatbanken, der räntan är. något högre in-som i sparbanken betalas; men huru mycket för delaktigare vore det icke för dessa samma :kapitalister, att ingå såsom lottegare :i bankbolaget. Icke blott att de å sina i banken insatta penningar då hade högre ränta, utan hvad som vore ännu bättre deras sparsamhetshåg finge, om vi så få säga, en idlare riktning, då det numera icke blefve förvärfsbegäret ensamt, som vore hufvudsaken, utan dett: måste bredvid sig inrymma den vaknande hågen at: göra sig bemmastadd med. machineriet i den bank. er den nya lottegaren vore intresserad. Och allteftersom hans vunna insigt om de på det hela enkla lagar hvarefter bankförvaltningen rörer sig, väcktes oc! hos honom. sinnet för deltagande i andra kommuhens bestyr, der han, kanhända till en början lite sråkig, omsider blefve en mer än vanligt gagnelig medlem af det samhälle han närmast tillhörde. Hv röre då åtminstone icke försöka en utväg, som lig ger så nära tillhands? När sparbankerna började huru mycket deltagande rönte de väl af den lägre stadsbefolkningen — man kan väl säga föga eller intet, och dock, huru länge: dröjde det innan massan ippfattade sitt sannskyldiga intresse, för hvilket hon. illtid har ett skarpt öga: Huru mången fyrk, som: unars stannat på krogen, blef icke nu: skrinlagd huru mycken sparsamhetslust, som annars aldrig sett ljuset, hafva icke dessa inrättningar framkallat och immat upp? Med ögat öppet för: dessa sakförhållanden: hvem kan väl betvifla, att denna lust. icke skulle kunna, lika lyckligt som hittills, ledas vidarc på den redan beträdda: banan och omsider blifva till gagn för staten sjelf, hvars välbefinnande och lycka slutligen ändå blott är en sammanfattning af dess inbyggares. Men hvad -hjelper: sparsamhet hos individen, om staten kastar bort millioner. Vi återkomma nu till vullagstiftningen, der vi dock, det förklara vi. högtidligen, icke äro några prohibitister, utan tvärtom tro, att hvad bibehållande af skyddstullar beträffar, hvarken våra :sockereller andra patroner ännu hafva det rivgaste att klaga öfver bristande skydd för sina respektive näringar; men då man; såsom nu hos. oss, minskar grundskatterna :och på samma gång nedsätter bevillningen allt mera och mera, hvar skall: mar till sluts finna motsvarande inkomster för staten, om icke i tullen, der. man, då bränvinsskatten väl knappast lärer kunna uppbringas till stort högre belopp. in den för närvarande utgör, således har den enda utväg, som återstår, att förskaffa staten medel till sina utgifter, som med landets stigande utveckling måste blifva allt större och större, Så lärer vår egna och ännu mer andra länders erfarenhet; och vi skola. såsnart våra jernyägar komma i gång, snart sjelfve hafva ett ytterligare bevis härpå att åberopa. Icke annat än vi kunna finna, blir det således nödvändigt att återupptaga förslagen om tull på inkommande förnödenhetsvaror. För principens. skull -— huru vackert har man dock kastat denna inkomst öfverbord och får: nw göra en bitter: erfarenhet; hvad det. vill säga, då till följd af allmänt kända förhållanden våra tullintrader för nästa år -hotaatt blifva ganska obetydliga i jemförelse med hvad de under sistförflutna åren varit. Så är det med uppoffringar för principens skull. De blifva så ofta för radikala: och åstadkomma derigenomr motsatsen af hvad hvad man -afsåg — skada i stället för gagn. — Naturligtvis föreställa sig de, som ifra för principens genomförande; att den: vara, som icke bär någon tull; också köpes till billigare pris, då konsumenten, så heter det, alltid måste vinna hvad staten förlor. Till en del är detta-sant, men långt ifrån i allo. Oftast stannar vinsten i köpmannens ficka Pan bestämmer sitt pris efter inköpskostnaden, med tillägg af transport och tullumgälder, men också efter den större eller mindre tillgången på varan i förhållande till behofvet hos konsumenterna. Om au staten : med tull belägger en nödvändighetsvara, så höjes visserligen derigenom dess salupris, men om afgiften, som ej här sättes låg, så fördyras varan obetydligt för konsumenten under det staten ofta nog kan hafva en inkomst, uppgående på förbrukningen inom hela landet till millioner. Skatten är följaktligen Knappt känbar för den som i sista hand får betala den ; men om staten icke frågar efter denna inkomst, så faller den ju konsumenten till, höra vi någon invända. Långt derifrån; i nio fall af tio stäånnar den då hos köpmannen, som icke underlåter. att för sin vara taga hvad han högst kan få och som, då varan till en del äfven ingår med såsom faktor vid prisbestämningen, antagligen höjer sitt normalpris åtminstone till närmaste jemoå skillingtal utöfver hvad: han, efter beräkning at sina omkostnader och skälig vinst, lägst kan sälja en vara till. Om nu, för att taga ett exempel, tullen på sill såsom förr sattes till 16 sk. tunnan, eller på kabeljo långor och torsk till 1 rdr 6 sk, hvilken obetydlighet belöpte sig häraf pr , och hvar stannå väl -de!runstycken, som staten här efterskänker, om ej hös minuthandlaren, af hvilken det ojemförligt största antalet konsumenter förser sig med sina behof af förnödenhetsartiklar. Vi tro oss sålunda hafva visat, att när tullafgifter icke ske i konsumentens verkliga intresse, de ej heller, gagna till något och aldrig kunna försvaras med mindre de: såsom.-statsinkomst äro rent:af öfverflödiga. I detta ämne vore ännu mycket: att säga, många konseqvenser att uppvisa; men hvarföre söndra, då endrägt. emellan de särskilta medborgare-. klasserna just är det, som i denna stund göres, oss behof af, och hvarmed vi skola möta den kraft som. utvecklar sig från tronen för att afvärja följderna af den kris, som ännu är långt ifrån öfverstånden. (Insändt.) ; Då undertecknad sett, att redaktionen benäget infört i sin tidning hans anmärkning rörande det grofva anfall, som Svenska Tidhingen gjort mot en härvarande affärsmans enskilta lif och handlingssätt, samt Svenska Ii dninoen besvarat Hanna anmärkning. Der